Photo on 8-19-14 at 8.42 AM #2
"Att lära män att bli känslomässigt ärliga" är namnet på en artikel som publicerades i NY Times den 4 april 2016. Den har så mycket att säga  oss, så jag återger den här i sin helhet!

Teaching Men to Be Emotionally Honest

PhotoCreditBen Wiseman for The New York Times 

Last semester, a student in the masculinity course I teach showed a video clip she had found online of a toddler getting what appeared to be his first vaccinations. Off camera, we hear his father’s voice. “I’ll hold your hand, O.K.?” Then, as his son becomes increasingly agitated: “Don’t cry!… Aw, big boy! High five, high five! Say you’re a man: ‘I’m a man!’ ” The video ends with the whimpering toddler screwing up his face in anger and pounding his chest. “I’m a man!” he barks through tears and gritted teeth.
The home video was right on point, illustrating the takeaway for the course: how boys are taught, sometimes with the best of intentions, to mutate their emotional suffering into anger. More immediately, it captured, in profound concision, the earliest stirrings of a male identity at war with itself.
This is no small thing. As students discover in this course, an Honors College seminar called “Real Men Smile: The Changing Face of Masculinity,” what boys seem to need is the very thing they fear. Yet when they are immunized against this deeper emotional honesty, the results have far-reaching, often devastating consequences.
Despite the emergence of the metrosexual and an increase in stay-at-home dads, tough-guy stereotypes die hard. As men continue to fall behind women in college, while outpacing them four to one in the suicide rate, some colleges are waking up to the fact that men may need to be taught to think beyond their own stereotypes.
In many ways, the young men who take my seminar — typically, 20 percent of the class — mirror national trends. Based on their grades and writing assignments, it’s clear that they spend less time on homework than female students do; and while every bit as intelligent, they earn lower grades with studied indifference. When I asked one of my male students why he didn’t openly fret about grades the way so many women do, he said: “Nothing’s worse for a guy than looking like a Try Hard.”
In a report based on the 2013 book “The Rise of Women: The Growing Gender Gap in Education and What It Means for American Schools,” the sociologists Thomas A. DiPrete and Claudia Buchmann observe: “Boys’ underperformance in school has more to do with society’s norms about masculinity than with anatomy, hormones or brain structure. In fact, boys involved in extracurricular cultural activities such as music, art, drama and foreign languages report higher levels of school engagement and get better grades than other boys. But these cultural activities are often denigrated as un-masculine by preadolescent and adolescent boys.”
Throughout elementary school and beyond, they write, girls consistently show “higher social and behavioral skills,” which translate into “higher rates of cognitive learning” and “higher levels of academic investment.”
It should come as no surprise that college enrollment rates for women have outstripped men’s. In 1994, according to a Pew Research Center analysis, 63 percent of females and 61 percent of males enrolled in college right after high school; by 2012, the percentage of young women had increased to 71, but the percentage of men remained unchanged.
By the time many young men do reach college, a deep-seated gender stereotype has taken root that feeds into the stories they have heard about themselves as learners. Better to earn your Man Card than to succeed like a girl, all in the name of constantly having to prove an identity to yourself and others.

The course “Real Men Smile,” which examines how the perceptions of masculinity have and haven’t changed since the 18th century, grew out of a provocative lecture by Michael Kimmel, the seminal researcher and author in the growing field of masculine studies.
Dr. Kimmel came to my campus, Towson University, in 2011 to discuss the “Bro Code” of collegiate male etiquette. In his talk, he deconstructed the survival kit of many middle-class, white male students: online pornography, binge drinking, a brotherhood in which respect is proportional to the disrespect heaped onto young women during hookups, and finally, the most ubiquitous affirmation of their tenuous power, video games.
As Dr. Kimmel masterfully deflected an outpouring of protests, the atmosphere grew palpably tense. A young man wearing fraternity letters stood up. “What you don’t get right is that girls are into hooking up as much as we are; they come on to us, too,” he said. Dr. Kimmel shook his head, which left the student clearly rattled.
His voice quavering, the young man stammered something unexpected from a frat brother, about how women can be as insensitive and hurtful as guys. He sounded like a victim himself. But afterward, when I asked him if he had reached out to any of his guy friends for advice or solace, he stared at me, incredulous, his irises two small blue islands amid a sea of sclera. “Nah, I’ve got this,” he said.
PhotoCreditBen Wiseman for The New York Times 
I wanted the course to explore this hallmark of the masculine psyche — the shame over feeling any sadness, despair or strong emotion other than anger, let alone expressing it and the resulting alienation. Many young men, just like this student, compose artful, convincing masks, but deep down they aren’t who they pretend to be.
Research shows what early childhood teachers have always known: that from infancy through age 4 or 5, boys are more emotive than girls. One study out of Harvard Medical School and Boston Children’s Hospital in 1999 found that 6-month-old boys were more likely to show “facial expressions of anger, to fuss, to gesture to be picked up” and “tended to cry more than girls.”
“Boys were also more socially oriented than girls,” the report said — more likely to look at their mother and “display facial expressions of joy.”
This plays out in the work of Niobe Way, a professor of applied psychology at New York University. After 20-plus years of research, Dr. Way concludes that many boys, especially early and middle adolescents, develop deep, meaningful friendships, easily rivaling girls in their emotional honesty and intimacy.
But we socialize this vulnerability out of them. Once they reach ages 15 or 16, “they begin to sound like gender stereotypes,” she writes in “Deep Secrets: Boys’ Friendships and the Crisis of Connection.” “They start using phrases such as ‘no homo’ … and they tell us they don’t have time for their male friends, even though their desire for these relationships remains.

2014 > 05

I mitt första blogg inlägg i februari berättade jag  att jag under våren/försommaren planerade att öppna min privatpraktik i Borlänge.  

Ett stort "Tack" till familjen och alla er på hemmaplan som stöttat mig under planeringstiden, och inte minst till alla kolleger, vänner och "gamla" klienter som skickat hurra-rop från andra sidan Atlanten. Var och en av er betyder mycket för mig. Återigen - Tack!

Nu är sköna maj här, och med henne är också min praktik officiellt öppnad! 


Läs hela inlägget »

I majnumret av M magasin som jag fick med posten idag finns en intervju med Helena Berggren, författare, civilekonom och jur kand. 

Efter att ha levt några år i en mycjet våldsam relation skrev hon en handbok för kvinnor som lever i destruktiva förhållanden. Hennes bok heter "Jag längtar någonstans, men jag vet inte vart," och är fylld av praktiska råd för kvinnor som utsatts för våld och hot i nära relationer och inte minst för deras anhöriga. I artikeln säger Helena att "Jag skrev den bok jag själv hade behövt."

Helenas bästa råd:

  • Känner du dig rädd för att gå hem ska du fundera noga över om din relation verkligen är bra för dig.
  • För bok över alla slag, hotelser och trakasserier. Skriv upp datum och tidpunkt och beskriv vad som hänt. Noteringarna kan komma väl till pass i en rättegång.
  • Tvätta inte blodiga lakan eller kläder som kan användas som bevismaterial. Lägg dem i en papperskasse. Plast kan förstöra spåren.
  • Börjar det bli dags att lämna? Packa en "BB-väska" med allt du och barnen behöver, och ställ den på en plats där han inte ser den. Då behöver du inte vara orolig över att glömma något i stressen.
  • Till dig som är anhörig: Erbjud stöd och skydd. Skriv ned vad du ser och vad ni pratar om.

Nyttiga länkar:
  • Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige samlar 100 av landets kvinnojourer,
  • Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, SKR samlar ytterligare 100 av landets kvinnojourer,
  • Nationellt centrum för kvinnofrid finns på Uppsala universitet och arbetar på regeringens uppdrag med att höja kunskapsnivån om mäns våld mot kvinnor,
  • Slagfärdiga är en nationell plattform som samlar och sprider kunskap om våld i nära relation från tidigare våldsutsatta, slagfä
  • Facebooksidan Liberta är en sluten grupp för kvinnor som levt med våld i en nära relation. Där kan man skicka ett meddelande som inte syns för andra på nätet.​

Källa: M-magasin, Nr 7, maj 2014, sid 34-36.


Läs hela inlägget »

Det regnar för tredje dagen i följd. För två dagar sedan gav jag gräsmattan sina "vårvitaminer" och samma dag kom den nödvändiga "rotblötan" genom naturens egen kraft. Solen har inte visat sig under dessa dagar, och idag efter en timmas arbetspass i Leksand så har favoritfåtöljen talat till mig och sagt att "idag är en perfekt dag att krypa upp i mig och läsa en riktigt god bok." Klok fåtölj, jag accepterar inviten!

Med ett glas Ramlösa, ett äpple och en smörgås på läspallen har jag också börjat läsa Alice Millers bok "The Truth Will Set You Free - Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Adult Self." Miller, den Schweiziska psykoanalytikern, håller en intensivt personlig ton i denna bok, i vilken hon argumenterar att bara genom att omfamna sanningen om våra bakomliggande upplevelser kan ingen av oss hoppas på att bli fri från smärtan i nuet. 

Den här boken är i första hand inte skriven för professionella, men för alla de läsare som vill tänka på sina egna liv och testa nya ideer. För dem av er som inte kommit i kontakt med Alice Millers böcker tidigare ska sägas att hon, bättre än någon annan skrivit om orsaker till och effekter av barndomstrauma.  


Läs hela inlägget »

Med jämna mellanrum återvänder jag till den Jungianske terapeuten James Hollis bok "The Middle Passage" som är en guide till hur vi kan navigera mellan ålderstrapporna på ett medvetet sätt och göra den andra halvan av våra liv så otroligt mycket rikare. 

Han skriver bl a att om vi inte medvetet konfronterar "vårt öde," så är vi bundna till det. "Mitt verkliga jag är inte summan av mina upplevelser; jag är den jag väljer att bli." Varje dag, föreslår Hollis, måste vi vara medvetna om vem vi vill vara om vi vill bli någonting annat är fångar i våra tidigare upplevelser.
Dilemmat och vikten av medvetenhet har beskrivits ganska humoristiskt i den anonyma "Autobigrafi i fem korta kapitel":

Jag promenerar på gatan.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag ramlar ner.
Jag är förlorad . . . Jag är hjälplös.
Det är inte mitt fel.
Det tar en evighet att hitta en väg upp.

Jag promenerar på samma gata.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag låtsas att jag inte ser det.
Jag ramlar ner igen.
Jag kan inte förstå att jag befinner mig på samma plats igen.
Men det är inte mitt fel.
Det tar fortfarande en evighet att komma upp.

Jag promenerar längs samma gata.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag ser att det är där.
Och jag ramlar ner i alla fall ... det är en vana ... men,
mina ögon är öppna.
Jag vet var jag är.
Det är mitt fel.
Jag tar mig upp snabbt.

Jag promenerar längs samma gata.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag går runt hålet.

Jag promenerar längs en annan gata.

Läs hela inlägget »

"LÄTTA HJÄRTAT Ibland kan det vara bra att hålla tyst om saker. Men att bära på hemligheter har samtidigt ett pris, fysiskt och psykiskt. Vi upplever backar som brantare, blir mindre nöjda i parrelationer och svarar ohövligare på mejl när vi släpar runt på tunga hemligheter.

Den bulimiska toppchefen som låser in sig på toaletten och kräks efter konferensmiddagen. Den engagerade småbarnspappan som lever ett hemligt homosexuellt liv vid sidan av familjen. Den 10-åriga flickan som säger till föräldrarna att hon har massor med kompisar i skolan, men som i själva verket står ensam i ett hörn på skolgården varje rast.

De allra flesta av oss bär på hemligheter av olika slag. Några större, andra mindre. För att undvika omgivningens kritiska blickar eller kommentarer bygger vi upp murar kring de tankar, känslor och beteenden som vi tror kan fläcka ner bilden av oss själva om de avslöjas.

– Även om öppenheten kring exempelvis mental hälsa och sexualitet har blivit större under senare år finns det fortfarande starka normer för hur vi ska vara och leva våra liv. Och vi vill så väldigt gärna framstå som bra inför andra, konstaterar Jan Trost, professor emeritus vid Uppsala universitet och en av författarna till boken ”Skeletons in the closet”.

Hemligheter är dock inte per definition dåliga. Snarare kan det ses som ett tecken på psykisk mognad att kunna dölja vissa saker för omgivningen. Till skillnad från det lilla barnet som berättar om allt för alla, kan vi som vuxna förutspå andras reaktioner och anpassa vår öppenhet utifrån det. Att inte informera chefen om att man kollar Facebook fem gånger i timme på arbetstid kan till exempel vara ganska smart. Likaså att leverera en vit lögn när svärmor frågar om hon inte ser väldigt tjock ut i nya klänningen.

– Ibland kan det även vara bra att hålla tyst om saker för att skydda andra. Jag har en hemlighet som jag inte tänker avslöja i första taget. Den handlar inte om mig utan om en annan person. Själv tycker jag inte att han gör något fel och hans beteende är inte kriminellt. Men jag vet att han skulle dömas hårt av omgivningen om hemligheten kom ut, säger Jan Trost.

Att medvetet dölja vissa saker kan alltså vara ett rationellt beslut. Samtidigt bör man ta med i kalkylen att hemlighållandet ofta har ett pris.

– När människor döljer sidor av sig själva så gör det ju det för de tror att andra kommer att tycker sämre om dem. Att tvingas undanhålla sanningen om sig själv tär på självkänslan – samtidigt som hemligheten finns där för att upprätthålla självkänslan, säger Jan Trost.

Även språkligt beskrivs hemligheter ofta som något tyngande. Vi ”bär” på ”tunga” hemligheter. Studier som publicerats i den vetenskapliga tidskriften ”Journal of Experimental Psychology” har även visat att hemligheter faktiskt kan få oss att uppleva våra kroppar som tyngre och rörelser som mer tröttande. Försökspersoner som aktivt försökte hemlighålla betydelsefulla saker, exempelvis en otrohet, uppfattade backar som brantare och sträckor som längre, jämfört med personer som dolde mer triviala hemligheter.

De som tyngdes av stora hemligheter upplevde även fysiska uppgifter som mer krävande och var exempelvis mindre benägna att hjälpa andra med att bära upp matvaror för en trappa eller att gå ut med deras hund. Liknande resultat har framkommit i tidigare studier då försökspersonerna verkligen burit på tunga föremål.

Så vad är det då med hemligheter som är så betungande? Delvis handlar det om att relationerna till dem som vi undanhåller information ifrån försämras. I välfungerande romantiska förhållanden är exempelvis tillit den viktigaste faktorn, visar flera studier. Ju mer man litar på sin partner och känner att han eller hon är öppen och uppriktig, desto mer självutlämnande vågar man själv vara. Öppenhet föder alltså mer öppenhet, vilket har visat sig gynna kärleksrelationer på lång sikt.

Men på samma sätt kan hemligheter föda fler hemligheter. Misstänker man att ens partner medvetet undanhåller viktiga saker för en, så reagerar många med att själva börja dölja saker för sin livskamrat. På sikt gör detta att paret distanserar sig från varandra och upplever allt mindre tillfredställelse i relationen, visar forskning som publicerats i ”European Journal of Social Psychology”.

– Otrohet är en typ av hemlighet som ofta berör de iblandade djupt. Både själva otrohetshandlingen och hemlighetsmakeriet kring den ned riskerar att bryta ner relationen. Den som varit otrogen har dåligt samvete och den som misstänker att den andre är otrogen blir förtvivlad och tappar tilliten till sin partner, säger Jan Trost.

Att hela tiden försöka undvika vissa ämnen och vakta sin tunga tär också på krafterna. Att denna psykiska ansträngning kan ta sig rent kroppsliga uttryck insåg redan psykoanalysens fader Sigmund Freud. ”Den som har ögon att se och öron att höra med kommer att bli övertygad om att de dödliga inte kan dölja en hemlighet. Den som tiger med läpparna den skvallrar med fingertopparna; hemligheten tränger ut ur alla porer och förråder honom.” skrev han i början av 1900-talet.

Och modern forskning har senare gett honom rätt. När vi tänker på tunga hemligheter så ökar stresshormonerna i kroppen, vilket i sin tur påverkar bland annat blodtrycket och ämnesomsättningen. Människor som undanhåller information om sig själva har dessutom oftare fysiska besvär som huvudvärk, illamående och ryggont.

Studier vid Cornell University i USA har även visat att försökspersoner som ansträngde sig för att inte avslöja en hemlighet (sin sexuella läggning) presterade sämre än kontrollgruppen på ett spatialt intelligenstest, svarade mer ohövligt på besvärande mejl och var mindre uthålliga när deras muskelstyrka prövades.

– När jag gick i skolan berättade min lärare om en man i Sparta som stulit en räv och som för att dölja sitt brott stoppade in djuret under sin toga när en man stannade för att prata. Efter en stund avled mannen eftersom räven hade ätit sig in i magen. Hellre än att avslöja sin stöld dog han alltså. Och så kan det ju vara även för oss ibland. Priset vi betalar för att bära hemligheter är ibland högt, säger Jan Trost.

Samtidigt som hemligheter alltså kan bryta ner oss, finns det betydande hälsovinster att göra om vi istället öppnar våra hjärtan. Forskare vid University of Texas har analyserat blodprover och EEG för se vad som händer rent fysiskt när vi avslöjar en hemlighet. De upptäckte då att genom att berätta om sina djupaste känslor kring omvälvande händelser för en person som man litar på – eller bara skriva ner dem på ett papper – gjorde att såväl sömnen som immunförsvaret förbättrades hos försökspersonerna.

– Jag tror att katolska kyrkan gör en väldig nytta för sina medlemmar. Jag är själv född katolik och biktade mig regelbundet som barn. Även om jag själv lämnade kyrkan i tonåren, tror jag att det kan vara väldigt positivt att få prata om sina hemligheter med någon som inte för dem vidare, säger Jan Trost.

– Som familjeforskare har jag intervjuat väldigt många människor och de allra flesta är mycket tacksamma över att få berätta om saker som tryckt dem, men som de inte tidigare pratat om. Att få ventilera även sådant som normerna i samhället säger är fult och fel, är ett djupt mänskligt behov."

Källa: Svenska Dagbladet 5 maj 2014


Läs hela inlägget »