Photo on 8-19-14 at 8.42 AM #2
"Att lära män att bli känslomässigt ärliga" är namnet på en artikel som publicerades i NY Times den 4 april 2016. Den har så mycket att säga  oss, så jag återger den här i sin helhet!

Teaching Men to Be Emotionally Honest

PhotoCreditBen Wiseman for The New York Times 

Last semester, a student in the masculinity course I teach showed a video clip she had found online of a toddler getting what appeared to be his first vaccinations. Off camera, we hear his father’s voice. “I’ll hold your hand, O.K.?” Then, as his son becomes increasingly agitated: “Don’t cry!… Aw, big boy! High five, high five! Say you’re a man: ‘I’m a man!’ ” The video ends with the whimpering toddler screwing up his face in anger and pounding his chest. “I’m a man!” he barks through tears and gritted teeth.
The home video was right on point, illustrating the takeaway for the course: how boys are taught, sometimes with the best of intentions, to mutate their emotional suffering into anger. More immediately, it captured, in profound concision, the earliest stirrings of a male identity at war with itself.
This is no small thing. As students discover in this course, an Honors College seminar called “Real Men Smile: The Changing Face of Masculinity,” what boys seem to need is the very thing they fear. Yet when they are immunized against this deeper emotional honesty, the results have far-reaching, often devastating consequences.
Despite the emergence of the metrosexual and an increase in stay-at-home dads, tough-guy stereotypes die hard. As men continue to fall behind women in college, while outpacing them four to one in the suicide rate, some colleges are waking up to the fact that men may need to be taught to think beyond their own stereotypes.
In many ways, the young men who take my seminar — typically, 20 percent of the class — mirror national trends. Based on their grades and writing assignments, it’s clear that they spend less time on homework than female students do; and while every bit as intelligent, they earn lower grades with studied indifference. When I asked one of my male students why he didn’t openly fret about grades the way so many women do, he said: “Nothing’s worse for a guy than looking like a Try Hard.”
In a report based on the 2013 book “The Rise of Women: The Growing Gender Gap in Education and What It Means for American Schools,” the sociologists Thomas A. DiPrete and Claudia Buchmann observe: “Boys’ underperformance in school has more to do with society’s norms about masculinity than with anatomy, hormones or brain structure. In fact, boys involved in extracurricular cultural activities such as music, art, drama and foreign languages report higher levels of school engagement and get better grades than other boys. But these cultural activities are often denigrated as un-masculine by preadolescent and adolescent boys.”
Throughout elementary school and beyond, they write, girls consistently show “higher social and behavioral skills,” which translate into “higher rates of cognitive learning” and “higher levels of academic investment.”
It should come as no surprise that college enrollment rates for women have outstripped men’s. In 1994, according to a Pew Research Center analysis, 63 percent of females and 61 percent of males enrolled in college right after high school; by 2012, the percentage of young women had increased to 71, but the percentage of men remained unchanged.
By the time many young men do reach college, a deep-seated gender stereotype has taken root that feeds into the stories they have heard about themselves as learners. Better to earn your Man Card than to succeed like a girl, all in the name of constantly having to prove an identity to yourself and others.

The course “Real Men Smile,” which examines how the perceptions of masculinity have and haven’t changed since the 18th century, grew out of a provocative lecture by Michael Kimmel, the seminal researcher and author in the growing field of masculine studies.
Dr. Kimmel came to my campus, Towson University, in 2011 to discuss the “Bro Code” of collegiate male etiquette. In his talk, he deconstructed the survival kit of many middle-class, white male students: online pornography, binge drinking, a brotherhood in which respect is proportional to the disrespect heaped onto young women during hookups, and finally, the most ubiquitous affirmation of their tenuous power, video games.
As Dr. Kimmel masterfully deflected an outpouring of protests, the atmosphere grew palpably tense. A young man wearing fraternity letters stood up. “What you don’t get right is that girls are into hooking up as much as we are; they come on to us, too,” he said. Dr. Kimmel shook his head, which left the student clearly rattled.
His voice quavering, the young man stammered something unexpected from a frat brother, about how women can be as insensitive and hurtful as guys. He sounded like a victim himself. But afterward, when I asked him if he had reached out to any of his guy friends for advice or solace, he stared at me, incredulous, his irises two small blue islands amid a sea of sclera. “Nah, I’ve got this,” he said.
PhotoCreditBen Wiseman for The New York Times 
I wanted the course to explore this hallmark of the masculine psyche — the shame over feeling any sadness, despair or strong emotion other than anger, let alone expressing it and the resulting alienation. Many young men, just like this student, compose artful, convincing masks, but deep down they aren’t who they pretend to be.
Research shows what early childhood teachers have always known: that from infancy through age 4 or 5, boys are more emotive than girls. One study out of Harvard Medical School and Boston Children’s Hospital in 1999 found that 6-month-old boys were more likely to show “facial expressions of anger, to fuss, to gesture to be picked up” and “tended to cry more than girls.”
“Boys were also more socially oriented than girls,” the report said — more likely to look at their mother and “display facial expressions of joy.”
This plays out in the work of Niobe Way, a professor of applied psychology at New York University. After 20-plus years of research, Dr. Way concludes that many boys, especially early and middle adolescents, develop deep, meaningful friendships, easily rivaling girls in their emotional honesty and intimacy.
But we socialize this vulnerability out of them. Once they reach ages 15 or 16, “they begin to sound like gender stereotypes,” she writes in “Deep Secrets: Boys’ Friendships and the Crisis of Connection.” “They start using phrases such as ‘no homo’ … and they tell us they don’t have time for their male friends, even though their desire for these relationships remains.

2014 > 04

”2012 anmäldes 6 320 våldtäkter i Sverige. Men enligt Brå är det bara 23 procent av alla sexualbrott som anmäls. Det verkliga antalet kan därför vara drygt 27 000 våldtäkter, varje år.Fler än 50 stycken per dag, som aldrig anmäls…. Medelåldern på de, i snitt, 51 kvinnor som varje månad tar trånga hiss G på Södersjukhuset [Stockholm] upp till våning två är 21 år. Den äldsta som kommit hit var 94 år gammal, den yngsta tio. Det är märkligt, tänker jag när jag släpps in, men som man sjunker man ihop lite när man går i korridoren. Någonting ligger i luften härinne, trots att mottagningen ser ut som vilken sjukhuskorridor som helst med sin stora kaffemaskin och sina landstingsstolar och intetsägande tavlor. Kanske inbillar jag mig, men jag känner skam. Över att vara man. Trots att jag aldrig våldtagit någon eller ens kan föreställa mig ett scenario där jag skulle kunna göra det. – Det är inte helt ovanligt, du är inte ensam om det. Man kan ibland ana att manliga anhöriga brottas med liknande känslor när de följer med en kvinna hit, säger Cristel Göranson Pihl. Hon är legitimerad psykoterapeut och har arbetat på den dygnet runt-öppna akutmottagningen i fem år.

De flesta kvinnor som kommer hit befinner sig i chock. – Hur det tar sig uttryck är olika. Det vanligaste är att man är känslomässigt avstängd. Som i en bubbla. En del kan vara mer utåtagerande. De skriker eller gråter, säger Cristel. Cristel visar mig runt. Längs korridoren. In i de små rummen där olika undersökningsinstrument ligger uppradade på brickor. – Först tar vi in henne till ett omvårdnadsrum där hon får berätta vad som hänt för en sjuksköterska. Sen kommer läkaren. Då får hon berätta i detalj vad som hänt. Doktorn för journal och undersöker gynekologiskt, om kvinnan själv vill, säger Cristel. De våldtagna kvinnornas skador dokumenteras och fotograferas. Visst förekommer skador i underlivet, men det vanligaste är avvärjningsskador på armar och ben. Tester: Klamydia. Gonorré. Hepatit. Hiv. Vid behov: ett akut p-piller. Sedan bokas tid till en eller två dagar senare. Då får de träffa en psykoterapeut.

Bara runt 60 procent av kvinnorna väljer sedan att anmäla övergreppen de utsatts för. Vill kvinnan inte anmäla sparas ändå det dokumenterade materialet bestående av säkrat DNA från gärningsmannen. Materialet, som kallas rape-kit, förvaras på Södersjukhuset i maximalt sex månader. Sedan förstörs det. Information som sparas i text och fotografi förs in i en journal. – Väldigt få av fallen går till åtal, ännu färre leder till fällande dom. Att göra en polisanmälan och gå igenom en rättsprocess är en påfrestande upplevelse. Leder det sedan inte vidare blir det en kränkning till. Samtidigt, om det leder till en fällande dom blir det en upprättelse, säger Cristel. Vi går in i hennes eget rum där kvinnor dagligen berättar om våldtäkter, övergrepp och misshandel. Jag har hört många, både tjejer och killar, säga att om man utsätts för en våldtäkt ska man kämpa emot. Och jag minns att Lisa berättade att hon försökte skrika, men inte kunde. Det är ingenting man väljer – om man ska skrika, eller ska kämpa emot, förklarar Cristel. Det går inte.

När vi människor utsätts för ett hot så sker det automatiskt i vårt centrala nervsystem, utan att vi ens kan påverka det, en bedömning om vi måste springa eller slåss. 0,002 sekunder tar det för kroppen att bestämma sig. – Men förstår kroppen att den inte kan göra någonting, inte slåss, inte fly, då inträder det parasympatiska systemet. Motsatsen. Istället för ett stresspåslag för att kunna fly eller slåss släcks kroppen ner. Förlamas. Man kan inte göra motstånd, även om man försöker. Inte heller skrika, förklarar Cristel. Tillståndet är en passiv coping-strategi som kallas frozen fright. I personaldagrummet finns femtiotalet boktitlar. En av dem är Katrine Kielos ”Våldtäkt och romantik”. Bokhyllan är full med böcker om sexuellt våld, tvång och traumahantering. Cristel visar mig en Power point-presentation hon brukar föreläsa med. I materialet försöker man rangordna kroppens sätt att hantera stress vid ett antal givna situationer. Mild stress förekommer vid exempelvis äktenskapsproblem. Allvarlig stress vid dödsfall.

Extrem stress uppstår vid olyckor och naturkatastrofer, när offret med nöd och näppe överlevt. Katastrofal är stressnivån vid gisslansituationer, tortyr och våldtäkt. – När en annan människa gör oss illa är det värst. En naturkatastrof kan man förklara. Men en annan människas ondska mot en, den kan man inte förstå, säger Cristel. I material från Kris och Traumacenter visar att risken för att drabbas av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) är 20-50 procent i samband med en naturkatastrof. Vid en våldtäkt är risken att drabbas av PTSD 70 procent. Lisa, och många andra kvinnor med henne, känner skam efter att ha våldtagits. – Skam är en vanlig, primitiv, reaktion på att någon gjort en illa. Aggressivitet mot dig gör att du skäms, förklarar Cristel. Kvinnorna är inte heller arga på gärningsmannen. – Det tar lång tid innan de blir det. Flera månader. De är i stället chockade, känner skuld och skam, och är rädda. Rädda att träffa honom igen. Känner obehag när andra människor, kanske i synnerhet män, kommer nära, säger Cristel.”

Källa: Expressen, Pascal Engman

Läs hela inlägget »

Del 1

"Kära Harvard, ni vinner!

När jag skriver detta sitter jag i matsalen, bara ett par bord från killen som tvingade mig till sex i sitt sovrum en natt förra våren. Mina händer skakar när de flyger över tangentbordet. Jag är helt utmattad från att ha slagits för mig själv. Jag är utmattad efter att ha skickat brev efter brev till den säkerhetsansvarige för mitt studentboende, till min husfar, till mina rådgivare i frågor som rör sexuella övergrepp och sexuella trakasserier, till terapeuter vid byrån för prevention av sexuella övergrepp, och till min advokat. Jag är utmattad från att behöva skriva ansökningar om uppskov på grund av “personliga skäl.” Jag är utmattad från att undvika att gå till tvättstugan, skolbiblioteket och mailrummet på grund av rädsla för vem jag ska stöta ihop med där.

Men, mera än någonting annat är jag utmattad efter att behöva leva och bo i samma hus som den student som sexuellt förnedrade mig för nio månader sedan.

Jag har ägnat större delen av år 2013 till att slåss mot Harvards administration för att de skulle flytta mannen som kränkte mig till ett annat studenthus, och jag har misslyckats totalt. För några veckor sedan, i ett grått rum på fjärde våningen i Holyoke Center blev jag diagnostiserad med depression av min psykiater. Jag protesterade inte, och jag blev inte förvånad. Jag utvecklade en ångestsjukdom strax efter jag hade flyttat tillbaka till mitt studenthus i höstas och att jag sprang på min förövare ungefär fem gånger varje dag var allt annat än positivt för mitt tillfrisknande. “Hur skulle det vara om vi ökar dosen från 100 till 150 mg per dag,” sa min psykiater med en mekanisk, opersonlig röst.

I morse, när jag svalde mina tre blå Sertraline och försökte glömma mardrömmarna som plågade mig under natten så eräknde jag det för mig själv: Jag har förlorat min kamp emot den här institutionen. Sju månader efter att jag rapporterat vad som hände så lever min förövare fortfarande i mitt hus. Jag ligger åtskilliga veckor efter i mina studier. Jag måste ta sömntabletter varje natt både för att kunna somna och för att sova igenom en hel natt, och jag har regelbundna mardrömmar där temat är att jag blir offentligt sexuellt utnyttjad. Jag kan inte dricka alkohol utan att börja gråta hysteriskt. Jag har slutat med mina fritidsaktiviteter för att jag inte har energi nog att ta mig upp ur sängen. Jag bryr mig inte om min framtid längre för jag vet inte vem jag är eller vad jag bryr mig om eller om jag fortfarande kommer att vara vid liv om fem år. Jag tillbringar det mesta av min tid ihopkrupen i sängen, gråtande, sovande eller stirrande upp i taket, av och till undrande om jag precis hörde min förövares röst i trappan. Ofta förefaller hostmedicinen i lådan eller asfalten, många våningar nedanför mitt sovrum, vara bra alternativ.

Kära Harvard: Jag skriver för att informera om att jag ger upp! Jag kommer att flytta ut ur mitt hus nästa termin för att - bokstavligt talat - rädda mitt liv. Ni kommer inte att få några fler email från mig där jag ber om att få någonting gjort, vädjar om att någon ska lyssna till mig, förklarar hur mina resultat blir sämre och sämre och hur jag har utvecklat en psykiatrisk sjukdom på grund av att ni inte agerat. Min förövare kommer att förbli ostraffad, och livet på universitetet kommer att fortsätta i vanliga banor som om ingenting har hänt. Idag, Harvard, skriver jag för att låta er veta att ni har vunnit!"

Källa: The Crimson


Läs hela inlägget »

I USA är April månad "Sexual Assault Awareness Month"

Jag kommer att fokusera alla inlägg under den här månaden på Sexuella övergrepp därför att jag anser att en av våra allra viktigaste uppgifter som enskilda individer och samhälle är att förhindra sexualbrott.  Engagemang och att sprida mera kunskap om de förödande konsekvenser som sexualbrott för med sig är viktigt. Jag tror på att om vi engagerar oss mera på många olika plan så kan vi bidra till att förebygga sexuella övergrepp. Framförallt kan vi bidra till att de som blivit utsatta får både stöd och förståelse från enskilda människor och från samhället.

I dagens avsnitt återger jag en artikel från webtidningen Think Progress, och i ytterligare inlägg återger jag kvinnans öppna brev. Kanske någon av er läsare riktar uppmärksamheten på min översättning och tycker att den kunde gjorts bättre. Ja, det är säkert sant! Ändock ber jag er att se till innehållet i artikeln i första hand. Se, hör och försök känna in vad historiens överlevare var med om! Till dem av er som överlevt övergrepp av olika slag, om ni vill dela med er av hur ni tillfrisknat från era upplevelser så är jag övertygad om att det skulle hjälpa andra. Din email adress är dold för andra och du kan skriva under pseudonym!

"I måndagens upplaga publicerade universitetets tidning ett öppet brev från en anonym överlevare av sexuella övergrepp. “Kära Harvard: Jag skriver för att informera er om att jag ger upp,” skriver studenten. “Min förövare kommer att förbli ostraffad och livet på campus kommer att fortsätta som om ingenting har hänt. Jag skriver till er idag för att låta er veta att ni har vunnit.”

Studenten hävdar att Harvard’s tjänstemän avrått henne från att väcka åtal mot förövaren eftersom det sexuella övergrepp hon blivit utsatt för inte passade in i skolans snäva definition av “våldtäktsförsök och misshandel,” vilken måste involvera “ oönskad beröring eller smekningar av sexuell natur som åtföljs av fysiskt vård eller hot om kroppsskada.” Hon säger att hennes samtycke kränktes när hon var berusad, men Harvards föråldrade policy innehåller ingen detaljerad definition av samtycke för att låta hennes fall gå vidare.

Eftersom Harvardstudenten inte kunde få till stånd en formell utredning av hennes förövare kunde hon inte heller få skolans administratörer att flytta hennes förövare till ett annat studentboende - han bodde i samma korridor som hon - och hon var därför tvungen att fortsätta att leva nära honom. Hon oroade sig över att stöta ihop med honom i tvättstugan eller i postrummet, men enligt studenten ska den säkerhetsansvarige ha sagt till henne att förlåta förövaren och sedan gå vidare med sitt liv. Hon fick intrycket att ingen tog henne på allvar. Under tiden efter övergreppet fick hon officiellt diagnosen depression och upplevde att hon befann sig i en continuerligt nedåtgående spiral.  

Idag känner hon sig alltför utmattad för att fortsätta slåss mot administrationen.
“Jag har kanske förlorat min kamp, men jag hoppas att den här historien kan initiera en seriös diskussion om hur vi inom universitetsgemenskapen vill hantera ärenden som mitt,” säger den anonyma eleven. “Vill vi verkligen att människor som rapporterar att de blivit utsatta för sexuella övergrepp systematiskt ska tystas ned för att det övergrepp de fått utstå inte möter de kriterier för sexuella övergrepp som formulerades 1993. Vill vi verkligen att överlevare av sexuella övergrepp ska behöva driva sin sak helt på egen hand, ända tills de är så mentalt utmattade att de kollapsar i en djup depression?”

Precis som hon hoppats har hennes historia börjat ge upphov till en förändringsvillighet  på universitetet. Grundutbildningsrådet har bildat en arbetsgrupp för att ge förslag till ändringar i skolans policy för sexuella övergrepp. En av de kvinnliga eleverna som arbetar med att förebygga övergrepp berättade för tidskriften TIME att Harvards stränga akademiska miljö och den mansdominerade kulturen på universitetet bidrar till uppkomsten av övergrepp. “Det finns definitivt en kultur av att sätta sig över misstankar, klara sig igenom krisen och allt löser sig,” förklarade hon. “Sexuella övergrepp kommer till väsentlig del från den kulturen.”

Officiella förespråkare från Harvard svarade inte på Think Progress begäran om kommentarer, men dessa frågor är inte specifika för Harvard. Över hela landet leder skolornas lindriga policies i frågor som rör sexuella övergrepp, som att t ex dela ut menlösa påföljder som “social övervakning” och akademiska straff -  till att seriella våldtäktsmän går ostraffade.

... “Jag vet innerst inne att dessa administratörer inte är dåliga människor. De vill vara stödjande och de försöker verkligen att stötta,” medger den utsatta Harvard studenten.  Men de har ingen aning om hur man ska handskas med sexuellt våld eftersom de inte har en professionell utbildning för det. De använder ett okänsligt språkbruk, gör olyckliga jämförelser och använder tomma fraser för att undvika ansvarsfrågor som kan komma upp. De vet helt enkelt inte, och resultatet blir att de gör mer skada än nytta när de försöker handskas med fall som rör sexuella övergrepp... Men det betyder inte att vi inte kan göra någonting för att förändra vårt sätt att hantera sexuella övergepp på Harvard.”

Källa: ThinkProgress

Läs hela inlägget »