google-site-verification=Me7em-kJIz4okhdHllopXTTMjn3A0sl2G2yfGnUCCM4

 
Photo on 8-19-14 at 8.42 AM #2
"Att lära män att bli känslomässigt ärliga" är namnet på en artikel som publicerades i NY Times den 4 april 2016. Den har så mycket att säga  oss, så jag återger den här i sin helhet!

Teaching Men to Be Emotionally Honest

By ANDREW REINERAPRIL 4, 2016
PhotoCreditBen Wiseman for The New York Times 

Last semester, a student in the masculinity course I teach showed a video clip she had found online of a toddler getting what appeared to be his first vaccinations. Off camera, we hear his father’s voice. “I’ll hold your hand, O.K.?” Then, as his son becomes increasingly agitated: “Don’t cry!… Aw, big boy! High five, high five! Say you’re a man: ‘I’m a man!’ ” The video ends with the whimpering toddler screwing up his face in anger and pounding his chest. “I’m a man!” he barks through tears and gritted teeth.
The home video was right on point, illustrating the takeaway for the course: how boys are taught, sometimes with the best of intentions, to mutate their emotional suffering into anger. More immediately, it captured, in profound concision, the earliest stirrings of a male identity at war with itself.
This is no small thing. As students discover in this course, an Honors College seminar called “Real Men Smile: The Changing Face of Masculinity,” what boys seem to need is the very thing they fear. Yet when they are immunized against this deeper emotional honesty, the results have far-reaching, often devastating consequences.
Despite the emergence of the metrosexual and an increase in stay-at-home dads, tough-guy stereotypes die hard. As men continue to fall behind women in college, while outpacing them four to one in the suicide rate, some colleges are waking up to the fact that men may need to be taught to think beyond their own stereotypes.
In many ways, the young men who take my seminar — typically, 20 percent of the class — mirror national trends. Based on their grades and writing assignments, it’s clear that they spend less time on homework than female students do; and while every bit as intelligent, they earn lower grades with studied indifference. When I asked one of my male students why he didn’t openly fret about grades the way so many women do, he said: “Nothing’s worse for a guy than looking like a Try Hard.”
In a report based on the 2013 book “The Rise of Women: The Growing Gender Gap in Education and What It Means for American Schools,” the sociologists Thomas A. DiPrete and Claudia Buchmann observe: “Boys’ underperformance in school has more to do with society’s norms about masculinity than with anatomy, hormones or brain structure. In fact, boys involved in extracurricular cultural activities such as music, art, drama and foreign languages report higher levels of school engagement and get better grades than other boys. But these cultural activities are often denigrated as un-masculine by preadolescent and adolescent boys.”
Throughout elementary school and beyond, they write, girls consistently show “higher social and behavioral skills,” which translate into “higher rates of cognitive learning” and “higher levels of academic investment.”
It should come as no surprise that college enrollment rates for women have outstripped men’s. In 1994, according to a Pew Research Center analysis, 63 percent of females and 61 percent of males enrolled in college right after high school; by 2012, the percentage of young women had increased to 71, but the percentage of men remained unchanged.
By the time many young men do reach college, a deep-seated gender stereotype has taken root that feeds into the stories they have heard about themselves as learners. Better to earn your Man Card than to succeed like a girl, all in the name of constantly having to prove an identity to yourself and others.

The course “Real Men Smile,” which examines how the perceptions of masculinity have and haven’t changed since the 18th century, grew out of a provocative lecture by Michael Kimmel, the seminal researcher and author in the growing field of masculine studies.
Dr. Kimmel came to my campus, Towson University, in 2011 to discuss the “Bro Code” of collegiate male etiquette. In his talk, he deconstructed the survival kit of many middle-class, white male students: online pornography, binge drinking, a brotherhood in which respect is proportional to the disrespect heaped onto young women during hookups, and finally, the most ubiquitous affirmation of their tenuous power, video games.
As Dr. Kimmel masterfully deflected an outpouring of protests, the atmosphere grew palpably tense. A young man wearing fraternity letters stood up. “What you don’t get right is that girls are into hooking up as much as we are; they come on to us, too,” he said. Dr. Kimmel shook his head, which left the student clearly rattled.
His voice quavering, the young man stammered something unexpected from a frat brother, about how women can be as insensitive and hurtful as guys. He sounded like a victim himself. But afterward, when I asked him if he had reached out to any of his guy friends for advice or solace, he stared at me, incredulous, his irises two small blue islands amid a sea of sclera. “Nah, I’ve got this,” he said.
PhotoCreditBen Wiseman for The New York Times 
I wanted the course to explore this hallmark of the masculine psyche — the shame over feeling any sadness, despair or strong emotion other than anger, let alone expressing it and the resulting alienation. Many young men, just like this student, compose artful, convincing masks, but deep down they aren’t who they pretend to be.
Research shows what early childhood teachers have always known: that from infancy through age 4 or 5, boys are more emotive than girls. One study out of Harvard Medical School and Boston Children’s Hospital in 1999 found that 6-month-old boys were more likely to show “facial expressions of anger, to fuss, to gesture to be picked up” and “tended to cry more than girls.”
“Boys were also more socially oriented than girls,” the report said — more likely to look at their mother and “display facial expressions of joy.”
This plays out in the work of Niobe Way, a professor of applied psychology at New York University. After 20-plus years of research, Dr. Way concludes that many boys, especially early and middle adolescents, develop deep, meaningful friendships, easily rivaling girls in their emotional honesty and intimacy.
But we socialize this vulnerability out of them. Once they reach ages 15 or 16, “they begin to sound like gender stereotypes,” she writes in “Deep Secrets: Boys’ Friendships and the Crisis of Connection.” “They start using phrases such as ‘no homo’ … and they tell us they don’t have time for their male friends, even though their desire for these relationships remains.
 

2014 > 03

Det kan vara så enkelt som att man inte säger "hej."

För inte så länge sedan läste jag en artikel om mobbning på arbetsplatsen i Aftonbladet. Rubriken var, “Att bli utesluten ur samtalet är första steget mot mobbning.”

Enligt Arbetsmiljöverket vaknar ungefär 350 000 svenskar varje dag med skuld och skamkänslor och en klump i magen på grund av mobbning på arbetsplatsen. Anna Wigforss på Arbetsmiljö-verket berättar att deras statistik visar att nio procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige är utsatt för kränkningar på arbetsplatsen. Hon menar att man kan se vissa mönster i anmälningarna om mobbning, den offentliga sektorn ligger högre och kvinnor är generellt mer utsatta.

Att vara utsatt för någon form av mobbning på arbetsplatsen är mycket vanligt i Sverige och vi är dåliga på att upptäcka, bemöta och hantera utsattheten som påverkar vår vardag. Ofta handlar det om att man inte pratar med varandra. Det behöver inte vara private samtal utan det kan vara så enkelt som att man inte säger hej säger Kristina Östberg. Hon menar också att det första steget mot mobbning är att inte prata med eller att utesluta någon ur de dagliga samtalen. Det handlar ofta om att inte bli bekräftad eller uppmärksammad för sina ideer på samma sätt som andra. När den utsatte ber om hjälp avfärdas det ofta med att det handlar om en personkonflikt, vilket är förödande för den som är utsatt.

Kristinas sju tips för att hantera mobbning på jobbet:

“Lär dig att agera rätt i den akuta mobbningssituationen så att du inte gör dig själv en otjänst. Det är viktigt att du kan behålla lugnet och inte brusa upp.
Försök istället:
Andas djupt och räkna till tio, forsök värdera situationen och välj strategi.
Bedöm orsakerna till personens beteende. Om du gjort något fel, be om ursäkt, men ta inte på dig skulden för något du inte har gjort.
Om du blir förödmjukad ta inte åt dig och reagera inte med ilska, det kan vara den reaktionen som är avsikten, för att ge makt åt mobbaren.
Säg nej med positiv känsloenergi, klargör lugnt och tydligt varför du vägrar att ta på dig något du inte gjort.
Använd humor om du kan.
Prata och sök stöd hos andra.
Undvik att provocera och gå aldrig i verbal närkamp med mobbaren.
(Källa:”Mobbning på arbetsplatsen. Handbok i konsten att slå tillbaka” av Kristina Östberg och Lasse Eriksson.)

Läs hela inlägget »

"Jag är inte fri, jag lever i en mardröm.”

Morgonkaffet och en knäckebrödssmörgås gör mig sällskap nu på morgonen när jag läser morgontidningarna. I AB skrivs idag om stjärnkrögaren Melker Andersson som blivit utsatt för utpressningsförsök. Han har enligt uppgift levt på skyddad adress och med polisskydd mer eller mindre dygnet runt. Hans restaurang har utsatts för vandalisering och brandattentat, och som person har han blivit hotad. “Jag är inte fri, jag lever i en mardröm,” säger Melker Andersson till DN.

När jag arbetade som psykoterapeut i USA fick jag en hel del erfarenhet av att genomföra debriefings med personal som upplevt en kritisk, livshotande situation. Det kunde röra sig om t ex rån under pistolhot, rånförsök, eller sjukvårdspersonal som förlorat en patient. I dag när jag läser om Melker Andersson så flashar olika bilder, inte bara om hans traumatiska situation utan också från alla de patienter jag har mött under årens lopp, framför mina ögon. Jag ser mycket smärta!

För alla er som upplevt ett akut trauma, och för alla er som känner någon som har upplevt någonting kritiskt eller förlorat någon eller någonting genom en olycka, våld eller annat, har jag nedan en lista över vad som är normalt att uppleva i och efter ett akut trauma:

Reaktioner på Trauma
1. Ångest-Rädsla  2. Ilska  3. Gråtmildhet - Gråtattacker  4. Självförebråelser eller Skam
En känsla av att inte ha kontroll  6. Lättskrämd  7. Mardrömmar  8. Flashbacks
Depression  10. Undvika att tänka på det som hände genom att inte prata om det/Dricka alkohol/göra sig själv “upptagen/oåtkomlig”/Isolering

Olika stadier av Sorg
Chock och misstro
Ilska och förebråelser: mot sig själv, den eller det som är borta, läkare, ödet, Gud, m fl
Sorgsenhet, Depression, Hopplöshet, Längtan
Integration - omväxlande med allt ovan

Sorgens essens
Det gör alltid mera ont än vad du tycker att det borde
Det varar alltid längre än vad du (och andra) tycker att det borde
Det gör dig trött, lättirriterad, dum eller att får dig att känna hopplöshet
Om du undviker sorgen kommer att stanna kvar och skapa eller hålla liv i en depression och ta ifrån dig tid och energi
Om du möter och tillåter dig att känna sorgen och allt den fört med sig blir allt bättre, steg för steg


Vad kan jag göra på egen hand?
Motionera, aerobics, promenera, spring, dansa, cykla
Ta fiskolja av en god kvalitet varje dag
Sunda matmanor (ät vare sig för litet eller för mycket) Många människor svälter sig själva för att känna, och andra tröstar sig med för mycket mat. Båda sätten aktiverar vår kropps “biologiska heroin,” de endogena opioiderna som förhindrar oss från att arbeta igenom traumat
Ge din kropp mer tid att sova
Prata om det - det hjälper
Alkohol och andra droger bromsar läkningen. Trauma och sorg kan pressa dig att fly in i arbete dygnet runt, men det fungerar inte i längden
Kom ihåg att reaktioner på trauma är en normal reflex, det är inte ett tecken på att vara "galen"
Umgås med människor som tycker om dig. Våra känslor regleras i samvaro med andra. Isolera dig inte, speciellt om du mår fruktansvärt dåligt.


Om du behöver mera hjälp så finns det många terapeuter som arbetar med trauma på din ort!

Läs hela inlägget »

Under morgontimmarna har jag tänkt på att all personlig utveckling förutsätter en vilja till förändring, att förändringar innebär risktagande och att de ibland är både svåra och skrämmande. Djup och meningsfull förändring kommer inte gratis - det krävs mod, hängivenhet och beslutsamhet.

"Lägg märke till att allting är är resultatet av förändring och kom ihåg att det finns ingenting som naturen älskar mera än att förändra sina former och att ge liv till nya, liknande skapelser." - Marcus Aurelius -

Läs hela inlägget »

Kognitiva scheman skapas ofta i barndomen och förstärks och upprätthålls genom livet.
Ett enkelt exempel kan vara den lilla pojken som dagligen hör sin pappa säga, "Jag är en idiot," eller "Jag duger inte till någonting," eller "Jag kan aldrig göra någonting rätt." Det är då inte så märkligt om sonen som vuxen man har internaliserat dessa negativa budskap och använder dem för att beskriva sig själv. I EMDR-terapi kan man med framgång arbeta igenom det som skapat den felaktiga självbilden och hitta en rättvisande bild av sig själv.

För dig som tycker att du alltför ofta trycker ner dig själv tankemässigt, så kan du t ex skapa en mental fjärrkontroll med en “ta-bort-knapp” och praktisera att trycka bort negativa tankar när de dyker upp och håller dig fången!. När en nedsättande, självdestruktiv tanke poppar upp I ditt huvud, visualisera “ta-bort-knappen,” och tryck sedan bestämt på knappen med ditt pekfinger. Du kan sedan byta ut den negativa tanke som “höll dig tillbaka” med ett mera positivt och uppmuntrande budskap till dig själv.

Vill du beställa en tid för terapi är du välkommen att kontakta mig!

Läs hela inlägget »

Nu under de tidiga morgontimmarna, ska jag reflektera en stund över allt det goda som finns i mitt liv, och sedan, med öppet hjärta och utsträckta armar, börja min dag. Och allteftersom tankarna kommer och går ska jag försiktigt sortera dem. Tankar som är positiva och empatiska ska jag låta påverka mina handlingar, och de som är ovärdiga och sårande ska jag varsamt lägga åt sidan och glömma.

Läs hela inlägget »

I en av våra dagstidningar kan man idag läsa om prokrastinering (ja, det är ett Engelskt ord som vi har försvenskat) som på ren svenska betyder ”att skjuta upp.” Prokrastinering är inte ett medfött karaktärsdrag men väl ett tillägnat, inlärt sådant, och det går att förändra. Vi skjuter upp jobbiga saker och låter våra framtids-jag betala priset. Ändå fortsätter vi att tro att ”det blir lättare sen”.

Hjärnbilder visar att vi tänker olika om våra nuvarande jag och framtidens, förklarar psykologiprofessor Tim Pychyl, som har 7 råd om hur vi kan ändra vår ovana:

”1. Prokrastinering är ett känsloregleringsproblem. Försök att inte fokusera så mycket på negativa känslor. Låt dem komma och gå utan att du bryr dig så mycket om dem. Bara gör det du har bestämt dig för att göra.

2. Fråga dig själv: Vad får jag ut av att prokrastinera? Svaret är antagligen: ”Det känns bättre just nu”. Se förbi nuet, gör en tidsresa och försök tänka dig in i framtidens välmående. Fråga dig vad som händer om du fortsätter att skjuta upp din uppgift.

3. Bara börja. Ignorera känslor som ”jag har inte lust just nu”. Bestäm dig för att hålla på i 15 minuter oavbrutet. Det är belönande i sig att ha kommit igång.

4. Observera att Tim Pychyl säger ”just get started”, inte ”just do it”. Sätt delmål.

5.  Ta bort lockelser till snabba belöningar. Stäng av mobilen, stäng av e-posten och koncentrera dig.

6. Mindfulness kan vara ett sätt att öva upp förmågan att fokusera.

7. Var ärlig mot dig själv. Kommer du inte till skott för att du ”det tar bara några minuter-rationaliserar” och vill ha full koll på mejlen eller ett välorganiserat skrivbord innan du ”kan” börja?”

I samma artikelserie i Svenska Dagbladet berättar författaren och psykologen Görel Kristina Näslund om en ”aha upplevelse” hon fick när hon lyssnade till ett samtal till radiopsykologen från en plågad prokrastinerare och blev så berörd att hon skrev en bok i ämnet, ”Kom till Skott.”  I artikeln har hon tre goda råd av ge:

”1. Undersök dina vanor och svara på frågor som: När arbetar du bäst? Var koncentrerar du dig bäst? Hur länge kan du vara koncentrerad? Vad skjuter du upp och varför? Vad skjuter du inte upp? Skriv en dagbok.
2. Svårt att starta? Börja med att arrangera din arbetssituation, inspireras av kockens ”mis en place”. Eller av Bodil Malmsten, som helst förbereder sin arbetsdag kvällen före med ”ett rent skrivbord, friskt vatten till blommorna och sen bara datorn och jag”.
3. Lyssna till konsulten Julie Morgenstern som skrivit boken ”Never check e-mail in the morning”. De flesta jobbar bäst på morgonen och därför ska man klara av sina mest ansträngande uppgifter då. Mejlen kan vänta. Glutta inte ens på dem.” Ur ”Kom till skott” av Görel Kristina Näslund

”Kom till skott” finns nu i mitt Mondo bibliotek. Jag ska tämja min prokrastinerare bättre!

Läs hela inlägget »

För ett par dagar sedan lade en av mina vänner ut en bild från Friends.se på sin Fb-sida med texten “Jag är mot mobbning,” och efter bråkdelen av en sekund började fragment och bilder av mina klienters livsöden göra sig påminda. Även om jag i min terapi praktik inte har arbetat med barn, så har jag, paradoxalt kan det tyckas,  ändå arbetat med barn. Jag menar, att när vi som vuxna människor kommer i kontakt med och känner oss tillräckligt trygga att berätta om de kränkningar vi har blivit utsatta för som barn är det “barnet inom oss” som berättar. I samtalsterapi,  när den vuxna klienten ger uttryck för känslor av rädsla, hjälplöshet, skam, skuld eller ångest till följd av mobbning i barndomen, har barnet som upplevde fasorna fått tillåtelse att tala. När detta sker inom ramen för terapi har som regel ett viktigt steg tagits i den sorgeprocess som kanske pågått under många år, och läkningen tagit ett stort steg framåt.

En av de första studierna av de långsiktiga effekterna av mobbning i barndomen genomfördes vid Duke University Medical Center (2010), där William Copeland, klinisk psykolog och researcher konstaterade: "Till min förvåning, för att uttrycka det milt, finns några mycket genomgripande långsiktiga effekter på deras (de mobbade barnens) risk för att utveckla depression, ångest, självmordsbenägenhet, och en hel räcka av effekter som är förödande för den vuxna människan.” Andra studier har visat att den som mobbar löper större risk att utveckla alkohol- eller drogmissbruk, depression, ångest och våldstendenser än människor som inte behandlar andra illa.

Organisationen Mobbning på Arbetsplatsen informerar om hur mobbning påverkar den mentala hälsan, självbilden och välmåendet och lägger tyngdpunkten på de psykiska och känslomässiga skadeverkningarna. Det är förresten ingen tillfällighet att mobbning också kallas för känslomässigt våld eftersom mobbarna angriper och nedvärderar den utsattes identitet, självkänsla och jag-styrka, och hans eller hennes förmåga att återhämta sig efter övergreppen. Ju längre mobbningen pågår, desto djupare blir de psykiska och känslomässiga ärren och visar sig i form av: ångest, panik attacker, klinisk depression, PTSD, skam och skuld.

Mark Dombeck,Ph.D. är en privatpraktiserande psykolog som har skrivit en mycket insiktsfull och initierad artikel om de långsiktiga verkningarna av mobbning i barndomen som jag varmt rekommenderar!

Avslutningsvis vill jag säga att Friends, och andra organisationer som värnar om barnens rättigheter har en mycket viktig uppgift! När det gäller mobbning i barn- och ungdomsåren borrar  smärtan sig  rakt in i hjärtat på den som blir utsatt, och effekterna på beteende och känslomässig hälsa varar långt in i vuxenlivet. Ju mer vi kan göra för att effektivt motverka mobbing av barn, desto mer medverkar vi till ett samhälle där barn och unga växer upp i trygghet och jämlikhet.

Läs hela inlägget »