Photo on 8-19-14 at 8.42 AM #2
"Att lära män att bli känslomässigt ärliga" är namnet på en artikel som publicerades i NY Times den 4 april 2016. Den har så mycket att säga  oss, så jag återger den här i sin helhet!

Teaching Men to Be Emotionally Honest

PhotoCreditBen Wiseman for The New York Times 

Last semester, a student in the masculinity course I teach showed a video clip she had found online of a toddler getting what appeared to be his first vaccinations. Off camera, we hear his father’s voice. “I’ll hold your hand, O.K.?” Then, as his son becomes increasingly agitated: “Don’t cry!… Aw, big boy! High five, high five! Say you’re a man: ‘I’m a man!’ ” The video ends with the whimpering toddler screwing up his face in anger and pounding his chest. “I’m a man!” he barks through tears and gritted teeth.
The home video was right on point, illustrating the takeaway for the course: how boys are taught, sometimes with the best of intentions, to mutate their emotional suffering into anger. More immediately, it captured, in profound concision, the earliest stirrings of a male identity at war with itself.
This is no small thing. As students discover in this course, an Honors College seminar called “Real Men Smile: The Changing Face of Masculinity,” what boys seem to need is the very thing they fear. Yet when they are immunized against this deeper emotional honesty, the results have far-reaching, often devastating consequences.
Despite the emergence of the metrosexual and an increase in stay-at-home dads, tough-guy stereotypes die hard. As men continue to fall behind women in college, while outpacing them four to one in the suicide rate, some colleges are waking up to the fact that men may need to be taught to think beyond their own stereotypes.
In many ways, the young men who take my seminar — typically, 20 percent of the class — mirror national trends. Based on their grades and writing assignments, it’s clear that they spend less time on homework than female students do; and while every bit as intelligent, they earn lower grades with studied indifference. When I asked one of my male students why he didn’t openly fret about grades the way so many women do, he said: “Nothing’s worse for a guy than looking like a Try Hard.”
In a report based on the 2013 book “The Rise of Women: The Growing Gender Gap in Education and What It Means for American Schools,” the sociologists Thomas A. DiPrete and Claudia Buchmann observe: “Boys’ underperformance in school has more to do with society’s norms about masculinity than with anatomy, hormones or brain structure. In fact, boys involved in extracurricular cultural activities such as music, art, drama and foreign languages report higher levels of school engagement and get better grades than other boys. But these cultural activities are often denigrated as un-masculine by preadolescent and adolescent boys.”
Throughout elementary school and beyond, they write, girls consistently show “higher social and behavioral skills,” which translate into “higher rates of cognitive learning” and “higher levels of academic investment.”
It should come as no surprise that college enrollment rates for women have outstripped men’s. In 1994, according to a Pew Research Center analysis, 63 percent of females and 61 percent of males enrolled in college right after high school; by 2012, the percentage of young women had increased to 71, but the percentage of men remained unchanged.
By the time many young men do reach college, a deep-seated gender stereotype has taken root that feeds into the stories they have heard about themselves as learners. Better to earn your Man Card than to succeed like a girl, all in the name of constantly having to prove an identity to yourself and others.

The course “Real Men Smile,” which examines how the perceptions of masculinity have and haven’t changed since the 18th century, grew out of a provocative lecture by Michael Kimmel, the seminal researcher and author in the growing field of masculine studies.
Dr. Kimmel came to my campus, Towson University, in 2011 to discuss the “Bro Code” of collegiate male etiquette. In his talk, he deconstructed the survival kit of many middle-class, white male students: online pornography, binge drinking, a brotherhood in which respect is proportional to the disrespect heaped onto young women during hookups, and finally, the most ubiquitous affirmation of their tenuous power, video games.
As Dr. Kimmel masterfully deflected an outpouring of protests, the atmosphere grew palpably tense. A young man wearing fraternity letters stood up. “What you don’t get right is that girls are into hooking up as much as we are; they come on to us, too,” he said. Dr. Kimmel shook his head, which left the student clearly rattled.
His voice quavering, the young man stammered something unexpected from a frat brother, about how women can be as insensitive and hurtful as guys. He sounded like a victim himself. But afterward, when I asked him if he had reached out to any of his guy friends for advice or solace, he stared at me, incredulous, his irises two small blue islands amid a sea of sclera. “Nah, I’ve got this,” he said.
PhotoCreditBen Wiseman for The New York Times 
I wanted the course to explore this hallmark of the masculine psyche — the shame over feeling any sadness, despair or strong emotion other than anger, let alone expressing it and the resulting alienation. Many young men, just like this student, compose artful, convincing masks, but deep down they aren’t who they pretend to be.
Research shows what early childhood teachers have always known: that from infancy through age 4 or 5, boys are more emotive than girls. One study out of Harvard Medical School and Boston Children’s Hospital in 1999 found that 6-month-old boys were more likely to show “facial expressions of anger, to fuss, to gesture to be picked up” and “tended to cry more than girls.”
“Boys were also more socially oriented than girls,” the report said — more likely to look at their mother and “display facial expressions of joy.”
This plays out in the work of Niobe Way, a professor of applied psychology at New York University. After 20-plus years of research, Dr. Way concludes that many boys, especially early and middle adolescents, develop deep, meaningful friendships, easily rivaling girls in their emotional honesty and intimacy.
But we socialize this vulnerability out of them. Once they reach ages 15 or 16, “they begin to sound like gender stereotypes,” she writes in “Deep Secrets: Boys’ Friendships and the Crisis of Connection.” “They start using phrases such as ‘no homo’ … and they tell us they don’t have time for their male friends, even though their desire for these relationships remains.

2014 > 02

Böcker har alltid haft en central plats i mitt liv. Även under de perioder i tonåren när jag var totalt less på skolan, böcker och lärande i största allmänhet  fanns de där i bakgrunden. Tysta och stilla – men mitt i all tysthet hördes de tydligt. Djupt inom mig visste jag att en dag skulle jag återvända till dem. Mina bokhyllor har successivt fyllts upp under åren. Facklitteratur, skönlitteratur, biografier, historia – och kokböcker! Det ligger alltid en eller ett par böcker på mitt sängbord: just nu är det ”EMDR Solutions” av Robin Shapiro som jag läser om igen, och ”Jag vill ju bara vara fri” en bok om Lena Nyman av Annika Persson.

På läspallen i mitt kontor ligger just nu en bok av Christopher Bollas som heter "Being a Character - Psychoanalysis and Self Experience" som jag längtar efter att börja läsa. De första orden i introduktionen lovar mycket. Han skriver, "Var och en av oss är bekanta med det fängslande ögonblick när en speciell doft verkar ropa till oss från en fjärran plats i barndomen och det känns som om vi förflyttar oss tillbaka till det förflutna och kommer i kontakt med själva kärnan i en avlägsen upplevelse. Ibland hör vi ett musikstycke som var populärt under en viss period i vårt liv och det väcker till liv, inte minnen i första hand, men snarare ett inre mentalt galleri av bilder, känslor och kroppsmedvetenhet."

Tidigare i morse tittade jag på det fjärde avsnittet i en svensk dramaserie som heter ”Tjockare än vatten,” en mörk familjekrönika om återföreningen av tre syskon, deras liv och hemligheter. I en av scenerna sa en person, ”Vi använder ett helt långt liv för att lära känna oss själva,” och dramaserien anknyter starkt till vad Bollas skrev i introduktionen till sin bok.   


Äntligen har jag funnit en vardagskostym.

Det tog nästan hela livet.

Vad det känns skönt.

Bara ett stycke tyg

skuret på det enklaste och ändamålsenligaste sätt.

Jag rör mig i min känslas flöde

utan ansträngning.

Jag kommer emot dig

och du märker lättad

hur litet det behövs.

Tänk att det dröjde så länge!

Olof Lagercrantz (Linjer, sid 40)


Läs hela inlägget »

När jag var yngre trodde jag att det var ett svaghetstecken att söka hjälp för personliga problem. Jag var rädd för att bli dömd för vad jag tänkte och kände, och “aldrig i livet” skulle jag gå till en okänd människa för att berätta om mig själv. Rädslan för att bli nedvärderad, kritiserad, dömd, hånad mm var överväldigande.   Mina negativa tankar, om mig själv och om att gå i terapi, föddes i ett djupt rotat familjemönster som bl a innebar att man aldrig gick utanför familjen för att söka stöd och hjälp. Om man inte levde upp till förväntningar från föräldrar och släktingar blev konsekvenserna därefter. Det skulle dröja länge innan jag vågade lyfta telefonen och boka tid hos en terapeut. Men jag ringde och har aldrig ångrat att jag påbörjade en resa i mitt inre som skulle berika mitt liv så mycket på alla plan.

Varje gång jag möter en ny klient känner jag både värme och en djup respekt när jag känner, hör och förstår drivkraften bakom beslutet att söka terapi, och när jag ser att längtan efter att må bättre är starkare än rädslan att söka hjälp. Att komma till samtalsterapi för första gången är ofta liktydigt med att befinna sig i ett förtvivlat tillstånd. Kanske du har fört ett inre krig med negativa tankar och påståenden och kanske du har upplevt att den inre kampen mellan “ska jag” eller “ska jag inte” har pågått i evigheter. Kanske lät det ungefär så här:

Jag är för svag eller för dum för att gå till en terapeut
Jag borde kunna hantera problemen på egen hand
Jag kommer att gråta och det betyder att jag är svag
Jag har ju aldrig berättat min historia för någon....
Vad skulle han-hon-mamma-pappa etc tänka om mig om de fick veta...
Han-hon kommer aldrig att förlåta mig om jag berättar...
Jag är en “dålig människa” och jag vill inte bli dömd av terapeuten
Jag kommer alltid att.....så det är meningslöst att söka hjälp
Kommer terapeuten verkligen att kunna förstå mig
Kommer jag att få kritik för det jag tänkt, känt och-eller gjort
Tänk om jag inte känner mig trygg med terapeuten

Den rädsla som göder den negativa självbilden står inte i någon relation till vår verkliga förmåga. Rädslor av det här slaget finns hos de duktigaste, de vackraste och de mest intelligenta bland oss, De föds i djupt rotade upplevelser, och vi är duktiga på att gömma våra rädslor bakom olika fasader.

Att söka hjälp för att lösa problem är för mig liktydigt med styrka. Att våga tala om och visa sin rädsla för en person man kan lita på är inte svaghet, det är styrka. Det är ett tecken på att vi tror att “det kan bli bättre.” Det är ett tecken på att vi tror att “jag kan må bättre.” Det är ett bevis på att förändringar är på väg. Det är ett belägg för att “jag kan få hjälp att läka mina sår.” Att söka hjälp i terapi är ett tecken på att du känner omtanke om dig själv, att du använder din förmåga att välja, och din rättighet att göra egna val. Det innebär också att du, någonstans inom dig tror på att du inte behöver bära på dina smärtsamma känslor eller svåra problem under resten av ditt liv. Bara det faktum att du har börjat utmana dina rädslor betyder att de har förlorat i styrka.

Om du känner igen dig får du gärna kommentera och dela med dig av din erfarenhet. Jag ser fram emot din feedback!

Läs hela inlägget »

Snart har det gått ett år sedan jag flyttade tillbaka till Sverige och jag är redo fortsätta arbeta inom min profession som givit mig förmånen att hjälpa ett oräkneligt antal människor under deras väg till helande och ett tillfredsställande liv. Det är därför med stor tillfredsställalse jag öppnar en privat praktik i Borlänge under våren 2014.

Jag hoppas att solnedgången och dess gyllene reflexer på Dalälvens vattenyta också kan ge dig en föreställning om hur rofyllt det kan kännas att gå i terapi där du har en särskild tid avsatt i en fridfull miljö för att få hjälp med de problem som kastar en skugga över ditt liv.

Läs hela inlägget »