Photo on 8-19-14 at 8.42 AM #2
"Att lära män att bli känslomässigt ärliga" är namnet på en artikel som publicerades i NY Times den 4 april 2016. Den har så mycket att säga  oss, så jag återger den här i sin helhet!

Teaching Men to Be Emotionally Honest

PhotoCreditBen Wiseman for The New York Times 

Last semester, a student in the masculinity course I teach showed a video clip she had found online of a toddler getting what appeared to be his first vaccinations. Off camera, we hear his father’s voice. “I’ll hold your hand, O.K.?” Then, as his son becomes increasingly agitated: “Don’t cry!… Aw, big boy! High five, high five! Say you’re a man: ‘I’m a man!’ ” The video ends with the whimpering toddler screwing up his face in anger and pounding his chest. “I’m a man!” he barks through tears and gritted teeth.
The home video was right on point, illustrating the takeaway for the course: how boys are taught, sometimes with the best of intentions, to mutate their emotional suffering into anger. More immediately, it captured, in profound concision, the earliest stirrings of a male identity at war with itself.
This is no small thing. As students discover in this course, an Honors College seminar called “Real Men Smile: The Changing Face of Masculinity,” what boys seem to need is the very thing they fear. Yet when they are immunized against this deeper emotional honesty, the results have far-reaching, often devastating consequences.
Despite the emergence of the metrosexual and an increase in stay-at-home dads, tough-guy stereotypes die hard. As men continue to fall behind women in college, while outpacing them four to one in the suicide rate, some colleges are waking up to the fact that men may need to be taught to think beyond their own stereotypes.
In many ways, the young men who take my seminar — typically, 20 percent of the class — mirror national trends. Based on their grades and writing assignments, it’s clear that they spend less time on homework than female students do; and while every bit as intelligent, they earn lower grades with studied indifference. When I asked one of my male students why he didn’t openly fret about grades the way so many women do, he said: “Nothing’s worse for a guy than looking like a Try Hard.”
In a report based on the 2013 book “The Rise of Women: The Growing Gender Gap in Education and What It Means for American Schools,” the sociologists Thomas A. DiPrete and Claudia Buchmann observe: “Boys’ underperformance in school has more to do with society’s norms about masculinity than with anatomy, hormones or brain structure. In fact, boys involved in extracurricular cultural activities such as music, art, drama and foreign languages report higher levels of school engagement and get better grades than other boys. But these cultural activities are often denigrated as un-masculine by preadolescent and adolescent boys.”
Throughout elementary school and beyond, they write, girls consistently show “higher social and behavioral skills,” which translate into “higher rates of cognitive learning” and “higher levels of academic investment.”
It should come as no surprise that college enrollment rates for women have outstripped men’s. In 1994, according to a Pew Research Center analysis, 63 percent of females and 61 percent of males enrolled in college right after high school; by 2012, the percentage of young women had increased to 71, but the percentage of men remained unchanged.
By the time many young men do reach college, a deep-seated gender stereotype has taken root that feeds into the stories they have heard about themselves as learners. Better to earn your Man Card than to succeed like a girl, all in the name of constantly having to prove an identity to yourself and others.

The course “Real Men Smile,” which examines how the perceptions of masculinity have and haven’t changed since the 18th century, grew out of a provocative lecture by Michael Kimmel, the seminal researcher and author in the growing field of masculine studies.
Dr. Kimmel came to my campus, Towson University, in 2011 to discuss the “Bro Code” of collegiate male etiquette. In his talk, he deconstructed the survival kit of many middle-class, white male students: online pornography, binge drinking, a brotherhood in which respect is proportional to the disrespect heaped onto young women during hookups, and finally, the most ubiquitous affirmation of their tenuous power, video games.
As Dr. Kimmel masterfully deflected an outpouring of protests, the atmosphere grew palpably tense. A young man wearing fraternity letters stood up. “What you don’t get right is that girls are into hooking up as much as we are; they come on to us, too,” he said. Dr. Kimmel shook his head, which left the student clearly rattled.
His voice quavering, the young man stammered something unexpected from a frat brother, about how women can be as insensitive and hurtful as guys. He sounded like a victim himself. But afterward, when I asked him if he had reached out to any of his guy friends for advice or solace, he stared at me, incredulous, his irises two small blue islands amid a sea of sclera. “Nah, I’ve got this,” he said.
PhotoCreditBen Wiseman for The New York Times 
I wanted the course to explore this hallmark of the masculine psyche — the shame over feeling any sadness, despair or strong emotion other than anger, let alone expressing it and the resulting alienation. Many young men, just like this student, compose artful, convincing masks, but deep down they aren’t who they pretend to be.
Research shows what early childhood teachers have always known: that from infancy through age 4 or 5, boys are more emotive than girls. One study out of Harvard Medical School and Boston Children’s Hospital in 1999 found that 6-month-old boys were more likely to show “facial expressions of anger, to fuss, to gesture to be picked up” and “tended to cry more than girls.”
“Boys were also more socially oriented than girls,” the report said — more likely to look at their mother and “display facial expressions of joy.”
This plays out in the work of Niobe Way, a professor of applied psychology at New York University. After 20-plus years of research, Dr. Way concludes that many boys, especially early and middle adolescents, develop deep, meaningful friendships, easily rivaling girls in their emotional honesty and intimacy.
But we socialize this vulnerability out of them. Once they reach ages 15 or 16, “they begin to sound like gender stereotypes,” she writes in “Deep Secrets: Boys’ Friendships and the Crisis of Connection.” “They start using phrases such as ‘no homo’ … and they tell us they don’t have time for their male friends, even though their desire for these relationships remains.


I mitt första blogg inlägg i februari berättade jag  att jag under våren/försommaren planerade att öppna min privatpraktik i Borlänge.  

Ett stort "Tack" till familjen och alla er på hemmaplan som stöttat mig under planeringstiden, och inte minst till alla kolleger, vänner och "gamla" klienter som skickat hurra-rop från andra sidan Atlanten. Var och en av er betyder mycket för mig. Återigen - Tack!

Nu är sköna maj här, och med henne är också min praktik officiellt öppnad! 


Läs hela inlägget »

I majnumret av M magasin som jag fick med posten idag finns en intervju med Helena Berggren, författare, civilekonom och jur kand. 

Efter att ha levt några år i en mycjet våldsam relation skrev hon en handbok för kvinnor som lever i destruktiva förhållanden. Hennes bok heter "Jag längtar någonstans, men jag vet inte vart," och är fylld av praktiska råd för kvinnor som utsatts för våld och hot i nära relationer och inte minst för deras anhöriga. I artikeln säger Helena att "Jag skrev den bok jag själv hade behövt."

Helenas bästa råd:

  • Känner du dig rädd för att gå hem ska du fundera noga över om din relation verkligen är bra för dig.
  • För bok över alla slag, hotelser och trakasserier. Skriv upp datum och tidpunkt och beskriv vad som hänt. Noteringarna kan komma väl till pass i en rättegång.
  • Tvätta inte blodiga lakan eller kläder som kan användas som bevismaterial. Lägg dem i en papperskasse. Plast kan förstöra spåren.
  • Börjar det bli dags att lämna? Packa en "BB-väska" med allt du och barnen behöver, och ställ den på en plats där han inte ser den. Då behöver du inte vara orolig över att glömma något i stressen.
  • Till dig som är anhörig: Erbjud stöd och skydd. Skriv ned vad du ser och vad ni pratar om.

Nyttiga länkar:
  • Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige samlar 100 av landets kvinnojourer,
  • Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, SKR samlar ytterligare 100 av landets kvinnojourer,
  • Nationellt centrum för kvinnofrid finns på Uppsala universitet och arbetar på regeringens uppdrag med att höja kunskapsnivån om mäns våld mot kvinnor,
  • Slagfärdiga är en nationell plattform som samlar och sprider kunskap om våld i nära relation från tidigare våldsutsatta, slagfä
  • Facebooksidan Liberta är en sluten grupp för kvinnor som levt med våld i en nära relation. Där kan man skicka ett meddelande som inte syns för andra på nätet.​

Källa: M-magasin, Nr 7, maj 2014, sid 34-36.


Läs hela inlägget »

Det regnar för tredje dagen i följd. För två dagar sedan gav jag gräsmattan sina "vårvitaminer" och samma dag kom den nödvändiga "rotblötan" genom naturens egen kraft. Solen har inte visat sig under dessa dagar, och idag efter en timmas arbetspass i Leksand så har favoritfåtöljen talat till mig och sagt att "idag är en perfekt dag att krypa upp i mig och läsa en riktigt god bok." Klok fåtölj, jag accepterar inviten!

Med ett glas Ramlösa, ett äpple och en smörgås på läspallen har jag också börjat läsa Alice Millers bok "The Truth Will Set You Free - Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Adult Self." Miller, den Schweiziska psykoanalytikern, håller en intensivt personlig ton i denna bok, i vilken hon argumenterar att bara genom att omfamna sanningen om våra bakomliggande upplevelser kan ingen av oss hoppas på att bli fri från smärtan i nuet. 

Den här boken är i första hand inte skriven för professionella, men för alla de läsare som vill tänka på sina egna liv och testa nya ideer. För dem av er som inte kommit i kontakt med Alice Millers böcker tidigare ska sägas att hon, bättre än någon annan skrivit om orsaker till och effekter av barndomstrauma.  


Läs hela inlägget »

Med jämna mellanrum återvänder jag till den Jungianske terapeuten James Hollis bok "The Middle Passage" som är en guide till hur vi kan navigera mellan ålderstrapporna på ett medvetet sätt och göra den andra halvan av våra liv så otroligt mycket rikare. 

Han skriver bl a att om vi inte medvetet konfronterar "vårt öde," så är vi bundna till det. "Mitt verkliga jag är inte summan av mina upplevelser; jag är den jag väljer att bli." Varje dag, föreslår Hollis, måste vi vara medvetna om vem vi vill vara om vi vill bli någonting annat är fångar i våra tidigare upplevelser.
Dilemmat och vikten av medvetenhet har beskrivits ganska humoristiskt i den anonyma "Autobigrafi i fem korta kapitel":

Jag promenerar på gatan.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag ramlar ner.
Jag är förlorad . . . Jag är hjälplös.
Det är inte mitt fel.
Det tar en evighet att hitta en väg upp.

Jag promenerar på samma gata.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag låtsas att jag inte ser det.
Jag ramlar ner igen.
Jag kan inte förstå att jag befinner mig på samma plats igen.
Men det är inte mitt fel.
Det tar fortfarande en evighet att komma upp.

Jag promenerar längs samma gata.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag ser att det är där.
Och jag ramlar ner i alla fall ... det är en vana ... men,
mina ögon är öppna.
Jag vet var jag är.
Det är mitt fel.
Jag tar mig upp snabbt.

Jag promenerar längs samma gata.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag går runt hålet.

Jag promenerar längs en annan gata.

Läs hela inlägget »

"LÄTTA HJÄRTAT Ibland kan det vara bra att hålla tyst om saker. Men att bära på hemligheter har samtidigt ett pris, fysiskt och psykiskt. Vi upplever backar som brantare, blir mindre nöjda i parrelationer och svarar ohövligare på mejl när vi släpar runt på tunga hemligheter.

Den bulimiska toppchefen som låser in sig på toaletten och kräks efter konferensmiddagen. Den engagerade småbarnspappan som lever ett hemligt homosexuellt liv vid sidan av familjen. Den 10-åriga flickan som säger till föräldrarna att hon har massor med kompisar i skolan, men som i själva verket står ensam i ett hörn på skolgården varje rast.

De allra flesta av oss bär på hemligheter av olika slag. Några större, andra mindre. För att undvika omgivningens kritiska blickar eller kommentarer bygger vi upp murar kring de tankar, känslor och beteenden som vi tror kan fläcka ner bilden av oss själva om de avslöjas.

– Även om öppenheten kring exempelvis mental hälsa och sexualitet har blivit större under senare år finns det fortfarande starka normer för hur vi ska vara och leva våra liv. Och vi vill så väldigt gärna framstå som bra inför andra, konstaterar Jan Trost, professor emeritus vid Uppsala universitet och en av författarna till boken ”Skeletons in the closet”.

Hemligheter är dock inte per definition dåliga. Snarare kan det ses som ett tecken på psykisk mognad att kunna dölja vissa saker för omgivningen. Till skillnad från det lilla barnet som berättar om allt för alla, kan vi som vuxna förutspå andras reaktioner och anpassa vår öppenhet utifrån det. Att inte informera chefen om att man kollar Facebook fem gånger i timme på arbetstid kan till exempel vara ganska smart. Likaså att leverera en vit lögn när svärmor frågar om hon inte ser väldigt tjock ut i nya klänningen.

– Ibland kan det även vara bra att hålla tyst om saker för att skydda andra. Jag har en hemlighet som jag inte tänker avslöja i första taget. Den handlar inte om mig utan om en annan person. Själv tycker jag inte att han gör något fel och hans beteende är inte kriminellt. Men jag vet att han skulle dömas hårt av omgivningen om hemligheten kom ut, säger Jan Trost.

Att medvetet dölja vissa saker kan alltså vara ett rationellt beslut. Samtidigt bör man ta med i kalkylen att hemlighållandet ofta har ett pris.

– När människor döljer sidor av sig själva så gör det ju det för de tror att andra kommer att tycker sämre om dem. Att tvingas undanhålla sanningen om sig själv tär på självkänslan – samtidigt som hemligheten finns där för att upprätthålla självkänslan, säger Jan Trost.

Även språkligt beskrivs hemligheter ofta som något tyngande. Vi ”bär” på ”tunga” hemligheter. Studier som publicerats i den vetenskapliga tidskriften ”Journal of Experimental Psychology” har även visat att hemligheter faktiskt kan få oss att uppleva våra kroppar som tyngre och rörelser som mer tröttande. Försökspersoner som aktivt försökte hemlighålla betydelsefulla saker, exempelvis en otrohet, uppfattade backar som brantare och sträckor som längre, jämfört med personer som dolde mer triviala hemligheter.

De som tyngdes av stora hemligheter upplevde även fysiska uppgifter som mer krävande och var exempelvis mindre benägna att hjälpa andra med att bära upp matvaror för en trappa eller att gå ut med deras hund. Liknande resultat har framkommit i tidigare studier då försökspersonerna verkligen burit på tunga föremål.

Så vad är det då med hemligheter som är så betungande? Delvis handlar det om att relationerna till dem som vi undanhåller information ifrån försämras. I välfungerande romantiska förhållanden är exempelvis tillit den viktigaste faktorn, visar flera studier. Ju mer man litar på sin partner och känner att han eller hon är öppen och uppriktig, desto mer självutlämnande vågar man själv vara. Öppenhet föder alltså mer öppenhet, vilket har visat sig gynna kärleksrelationer på lång sikt.

Men på samma sätt kan hemligheter föda fler hemligheter. Misstänker man att ens partner medvetet undanhåller viktiga saker för en, så reagerar många med att själva börja dölja saker för sin livskamrat. På sikt gör detta att paret distanserar sig från varandra och upplever allt mindre tillfredställelse i relationen, visar forskning som publicerats i ”European Journal of Social Psychology”.

– Otrohet är en typ av hemlighet som ofta berör de iblandade djupt. Både själva otrohetshandlingen och hemlighetsmakeriet kring den ned riskerar att bryta ner relationen. Den som varit otrogen har dåligt samvete och den som misstänker att den andre är otrogen blir förtvivlad och tappar tilliten till sin partner, säger Jan Trost.

Att hela tiden försöka undvika vissa ämnen och vakta sin tunga tär också på krafterna. Att denna psykiska ansträngning kan ta sig rent kroppsliga uttryck insåg redan psykoanalysens fader Sigmund Freud. ”Den som har ögon att se och öron att höra med kommer att bli övertygad om att de dödliga inte kan dölja en hemlighet. Den som tiger med läpparna den skvallrar med fingertopparna; hemligheten tränger ut ur alla porer och förråder honom.” skrev han i början av 1900-talet.

Och modern forskning har senare gett honom rätt. När vi tänker på tunga hemligheter så ökar stresshormonerna i kroppen, vilket i sin tur påverkar bland annat blodtrycket och ämnesomsättningen. Människor som undanhåller information om sig själva har dessutom oftare fysiska besvär som huvudvärk, illamående och ryggont.

Studier vid Cornell University i USA har även visat att försökspersoner som ansträngde sig för att inte avslöja en hemlighet (sin sexuella läggning) presterade sämre än kontrollgruppen på ett spatialt intelligenstest, svarade mer ohövligt på besvärande mejl och var mindre uthålliga när deras muskelstyrka prövades.

– När jag gick i skolan berättade min lärare om en man i Sparta som stulit en räv och som för att dölja sitt brott stoppade in djuret under sin toga när en man stannade för att prata. Efter en stund avled mannen eftersom räven hade ätit sig in i magen. Hellre än att avslöja sin stöld dog han alltså. Och så kan det ju vara även för oss ibland. Priset vi betalar för att bära hemligheter är ibland högt, säger Jan Trost.

Samtidigt som hemligheter alltså kan bryta ner oss, finns det betydande hälsovinster att göra om vi istället öppnar våra hjärtan. Forskare vid University of Texas har analyserat blodprover och EEG för se vad som händer rent fysiskt när vi avslöjar en hemlighet. De upptäckte då att genom att berätta om sina djupaste känslor kring omvälvande händelser för en person som man litar på – eller bara skriva ner dem på ett papper – gjorde att såväl sömnen som immunförsvaret förbättrades hos försökspersonerna.

– Jag tror att katolska kyrkan gör en väldig nytta för sina medlemmar. Jag är själv född katolik och biktade mig regelbundet som barn. Även om jag själv lämnade kyrkan i tonåren, tror jag att det kan vara väldigt positivt att få prata om sina hemligheter med någon som inte för dem vidare, säger Jan Trost.

– Som familjeforskare har jag intervjuat väldigt många människor och de allra flesta är mycket tacksamma över att få berätta om saker som tryckt dem, men som de inte tidigare pratat om. Att få ventilera även sådant som normerna i samhället säger är fult och fel, är ett djupt mänskligt behov."

Källa: Svenska Dagbladet 5 maj 2014


Läs hela inlägget »

”2012 anmäldes 6 320 våldtäkter i Sverige. Men enligt Brå är det bara 23 procent av alla sexualbrott som anmäls. Det verkliga antalet kan därför vara drygt 27 000 våldtäkter, varje år.Fler än 50 stycken per dag, som aldrig anmäls…. Medelåldern på de, i snitt, 51 kvinnor som varje månad tar trånga hiss G på Södersjukhuset [Stockholm] upp till våning två är 21 år. Den äldsta som kommit hit var 94 år gammal, den yngsta tio. Det är märkligt, tänker jag när jag släpps in, men som man sjunker man ihop lite när man går i korridoren. Någonting ligger i luften härinne, trots att mottagningen ser ut som vilken sjukhuskorridor som helst med sin stora kaffemaskin och sina landstingsstolar och intetsägande tavlor. Kanske inbillar jag mig, men jag känner skam. Över att vara man. Trots att jag aldrig våldtagit någon eller ens kan föreställa mig ett scenario där jag skulle kunna göra det. – Det är inte helt ovanligt, du är inte ensam om det. Man kan ibland ana att manliga anhöriga brottas med liknande känslor när de följer med en kvinna hit, säger Cristel Göranson Pihl. Hon är legitimerad psykoterapeut och har arbetat på den dygnet runt-öppna akutmottagningen i fem år.

De flesta kvinnor som kommer hit befinner sig i chock. – Hur det tar sig uttryck är olika. Det vanligaste är att man är känslomässigt avstängd. Som i en bubbla. En del kan vara mer utåtagerande. De skriker eller gråter, säger Cristel. Cristel visar mig runt. Längs korridoren. In i de små rummen där olika undersökningsinstrument ligger uppradade på brickor. – Först tar vi in henne till ett omvårdnadsrum där hon får berätta vad som hänt för en sjuksköterska. Sen kommer läkaren. Då får hon berätta i detalj vad som hänt. Doktorn för journal och undersöker gynekologiskt, om kvinnan själv vill, säger Cristel. De våldtagna kvinnornas skador dokumenteras och fotograferas. Visst förekommer skador i underlivet, men det vanligaste är avvärjningsskador på armar och ben. Tester: Klamydia. Gonorré. Hepatit. Hiv. Vid behov: ett akut p-piller. Sedan bokas tid till en eller två dagar senare. Då får de träffa en psykoterapeut.

Bara runt 60 procent av kvinnorna väljer sedan att anmäla övergreppen de utsatts för. Vill kvinnan inte anmäla sparas ändå det dokumenterade materialet bestående av säkrat DNA från gärningsmannen. Materialet, som kallas rape-kit, förvaras på Södersjukhuset i maximalt sex månader. Sedan förstörs det. Information som sparas i text och fotografi förs in i en journal. – Väldigt få av fallen går till åtal, ännu färre leder till fällande dom. Att göra en polisanmälan och gå igenom en rättsprocess är en påfrestande upplevelse. Leder det sedan inte vidare blir det en kränkning till. Samtidigt, om det leder till en fällande dom blir det en upprättelse, säger Cristel. Vi går in i hennes eget rum där kvinnor dagligen berättar om våldtäkter, övergrepp och misshandel. Jag har hört många, både tjejer och killar, säga att om man utsätts för en våldtäkt ska man kämpa emot. Och jag minns att Lisa berättade att hon försökte skrika, men inte kunde. Det är ingenting man väljer – om man ska skrika, eller ska kämpa emot, förklarar Cristel. Det går inte.

När vi människor utsätts för ett hot så sker det automatiskt i vårt centrala nervsystem, utan att vi ens kan påverka det, en bedömning om vi måste springa eller slåss. 0,002 sekunder tar det för kroppen att bestämma sig. – Men förstår kroppen att den inte kan göra någonting, inte slåss, inte fly, då inträder det parasympatiska systemet. Motsatsen. Istället för ett stresspåslag för att kunna fly eller slåss släcks kroppen ner. Förlamas. Man kan inte göra motstånd, även om man försöker. Inte heller skrika, förklarar Cristel. Tillståndet är en passiv coping-strategi som kallas frozen fright. I personaldagrummet finns femtiotalet boktitlar. En av dem är Katrine Kielos ”Våldtäkt och romantik”. Bokhyllan är full med böcker om sexuellt våld, tvång och traumahantering. Cristel visar mig en Power point-presentation hon brukar föreläsa med. I materialet försöker man rangordna kroppens sätt att hantera stress vid ett antal givna situationer. Mild stress förekommer vid exempelvis äktenskapsproblem. Allvarlig stress vid dödsfall.

Extrem stress uppstår vid olyckor och naturkatastrofer, när offret med nöd och näppe överlevt. Katastrofal är stressnivån vid gisslansituationer, tortyr och våldtäkt. – När en annan människa gör oss illa är det värst. En naturkatastrof kan man förklara. Men en annan människas ondska mot en, den kan man inte förstå, säger Cristel. I material från Kris och Traumacenter visar att risken för att drabbas av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) är 20-50 procent i samband med en naturkatastrof. Vid en våldtäkt är risken att drabbas av PTSD 70 procent. Lisa, och många andra kvinnor med henne, känner skam efter att ha våldtagits. – Skam är en vanlig, primitiv, reaktion på att någon gjort en illa. Aggressivitet mot dig gör att du skäms, förklarar Cristel. Kvinnorna är inte heller arga på gärningsmannen. – Det tar lång tid innan de blir det. Flera månader. De är i stället chockade, känner skuld och skam, och är rädda. Rädda att träffa honom igen. Känner obehag när andra människor, kanske i synnerhet män, kommer nära, säger Cristel.”

Källa: Expressen, Pascal Engman

Läs hela inlägget »

Del 1

"Kära Harvard, ni vinner!

När jag skriver detta sitter jag i matsalen, bara ett par bord från killen som tvingade mig till sex i sitt sovrum en natt förra våren. Mina händer skakar när de flyger över tangentbordet. Jag är helt utmattad från att ha slagits för mig själv. Jag är utmattad efter att ha skickat brev efter brev till den säkerhetsansvarige för mitt studentboende, till min husfar, till mina rådgivare i frågor som rör sexuella övergrepp och sexuella trakasserier, till terapeuter vid byrån för prevention av sexuella övergrepp, och till min advokat. Jag är utmattad från att behöva skriva ansökningar om uppskov på grund av “personliga skäl.” Jag är utmattad från att undvika att gå till tvättstugan, skolbiblioteket och mailrummet på grund av rädsla för vem jag ska stöta ihop med där.

Men, mera än någonting annat är jag utmattad efter att behöva leva och bo i samma hus som den student som sexuellt förnedrade mig för nio månader sedan.

Jag har ägnat större delen av år 2013 till att slåss mot Harvards administration för att de skulle flytta mannen som kränkte mig till ett annat studenthus, och jag har misslyckats totalt. För några veckor sedan, i ett grått rum på fjärde våningen i Holyoke Center blev jag diagnostiserad med depression av min psykiater. Jag protesterade inte, och jag blev inte förvånad. Jag utvecklade en ångestsjukdom strax efter jag hade flyttat tillbaka till mitt studenthus i höstas och att jag sprang på min förövare ungefär fem gånger varje dag var allt annat än positivt för mitt tillfrisknande. “Hur skulle det vara om vi ökar dosen från 100 till 150 mg per dag,” sa min psykiater med en mekanisk, opersonlig röst.

I morse, när jag svalde mina tre blå Sertraline och försökte glömma mardrömmarna som plågade mig under natten så eräknde jag det för mig själv: Jag har förlorat min kamp emot den här institutionen. Sju månader efter att jag rapporterat vad som hände så lever min förövare fortfarande i mitt hus. Jag ligger åtskilliga veckor efter i mina studier. Jag måste ta sömntabletter varje natt både för att kunna somna och för att sova igenom en hel natt, och jag har regelbundna mardrömmar där temat är att jag blir offentligt sexuellt utnyttjad. Jag kan inte dricka alkohol utan att börja gråta hysteriskt. Jag har slutat med mina fritidsaktiviteter för att jag inte har energi nog att ta mig upp ur sängen. Jag bryr mig inte om min framtid längre för jag vet inte vem jag är eller vad jag bryr mig om eller om jag fortfarande kommer att vara vid liv om fem år. Jag tillbringar det mesta av min tid ihopkrupen i sängen, gråtande, sovande eller stirrande upp i taket, av och till undrande om jag precis hörde min förövares röst i trappan. Ofta förefaller hostmedicinen i lådan eller asfalten, många våningar nedanför mitt sovrum, vara bra alternativ.

Kära Harvard: Jag skriver för att informera om att jag ger upp! Jag kommer att flytta ut ur mitt hus nästa termin för att - bokstavligt talat - rädda mitt liv. Ni kommer inte att få några fler email från mig där jag ber om att få någonting gjort, vädjar om att någon ska lyssna till mig, förklarar hur mina resultat blir sämre och sämre och hur jag har utvecklat en psykiatrisk sjukdom på grund av att ni inte agerat. Min förövare kommer att förbli ostraffad, och livet på universitetet kommer att fortsätta i vanliga banor som om ingenting har hänt. Idag, Harvard, skriver jag för att låta er veta att ni har vunnit!"

Källa: The Crimson


Läs hela inlägget »

I USA är April månad "Sexual Assault Awareness Month"

Jag kommer att fokusera alla inlägg under den här månaden på Sexuella övergrepp därför att jag anser att en av våra allra viktigaste uppgifter som enskilda individer och samhälle är att förhindra sexualbrott.  Engagemang och att sprida mera kunskap om de förödande konsekvenser som sexualbrott för med sig är viktigt. Jag tror på att om vi engagerar oss mera på många olika plan så kan vi bidra till att förebygga sexuella övergrepp. Framförallt kan vi bidra till att de som blivit utsatta får både stöd och förståelse från enskilda människor och från samhället.

I dagens avsnitt återger jag en artikel från webtidningen Think Progress, och i ytterligare inlägg återger jag kvinnans öppna brev. Kanske någon av er läsare riktar uppmärksamheten på min översättning och tycker att den kunde gjorts bättre. Ja, det är säkert sant! Ändock ber jag er att se till innehållet i artikeln i första hand. Se, hör och försök känna in vad historiens överlevare var med om! Till dem av er som överlevt övergrepp av olika slag, om ni vill dela med er av hur ni tillfrisknat från era upplevelser så är jag övertygad om att det skulle hjälpa andra. Din email adress är dold för andra och du kan skriva under pseudonym!

"I måndagens upplaga publicerade universitetets tidning ett öppet brev från en anonym överlevare av sexuella övergrepp. “Kära Harvard: Jag skriver för att informera er om att jag ger upp,” skriver studenten. “Min förövare kommer att förbli ostraffad och livet på campus kommer att fortsätta som om ingenting har hänt. Jag skriver till er idag för att låta er veta att ni har vunnit.”

Studenten hävdar att Harvard’s tjänstemän avrått henne från att väcka åtal mot förövaren eftersom det sexuella övergrepp hon blivit utsatt för inte passade in i skolans snäva definition av “våldtäktsförsök och misshandel,” vilken måste involvera “ oönskad beröring eller smekningar av sexuell natur som åtföljs av fysiskt vård eller hot om kroppsskada.” Hon säger att hennes samtycke kränktes när hon var berusad, men Harvards föråldrade policy innehåller ingen detaljerad definition av samtycke för att låta hennes fall gå vidare.

Eftersom Harvardstudenten inte kunde få till stånd en formell utredning av hennes förövare kunde hon inte heller få skolans administratörer att flytta hennes förövare till ett annat studentboende - han bodde i samma korridor som hon - och hon var därför tvungen att fortsätta att leva nära honom. Hon oroade sig över att stöta ihop med honom i tvättstugan eller i postrummet, men enligt studenten ska den säkerhetsansvarige ha sagt till henne att förlåta förövaren och sedan gå vidare med sitt liv. Hon fick intrycket att ingen tog henne på allvar. Under tiden efter övergreppet fick hon officiellt diagnosen depression och upplevde att hon befann sig i en continuerligt nedåtgående spiral.  

Idag känner hon sig alltför utmattad för att fortsätta slåss mot administrationen.
“Jag har kanske förlorat min kamp, men jag hoppas att den här historien kan initiera en seriös diskussion om hur vi inom universitetsgemenskapen vill hantera ärenden som mitt,” säger den anonyma eleven. “Vill vi verkligen att människor som rapporterar att de blivit utsatta för sexuella övergrepp systematiskt ska tystas ned för att det övergrepp de fått utstå inte möter de kriterier för sexuella övergrepp som formulerades 1993. Vill vi verkligen att överlevare av sexuella övergrepp ska behöva driva sin sak helt på egen hand, ända tills de är så mentalt utmattade att de kollapsar i en djup depression?”

Precis som hon hoppats har hennes historia börjat ge upphov till en förändringsvillighet  på universitetet. Grundutbildningsrådet har bildat en arbetsgrupp för att ge förslag till ändringar i skolans policy för sexuella övergrepp. En av de kvinnliga eleverna som arbetar med att förebygga övergrepp berättade för tidskriften TIME att Harvards stränga akademiska miljö och den mansdominerade kulturen på universitetet bidrar till uppkomsten av övergrepp. “Det finns definitivt en kultur av att sätta sig över misstankar, klara sig igenom krisen och allt löser sig,” förklarade hon. “Sexuella övergrepp kommer till väsentlig del från den kulturen.”

Officiella förespråkare från Harvard svarade inte på Think Progress begäran om kommentarer, men dessa frågor är inte specifika för Harvard. Över hela landet leder skolornas lindriga policies i frågor som rör sexuella övergrepp, som att t ex dela ut menlösa påföljder som “social övervakning” och akademiska straff -  till att seriella våldtäktsmän går ostraffade.

... “Jag vet innerst inne att dessa administratörer inte är dåliga människor. De vill vara stödjande och de försöker verkligen att stötta,” medger den utsatta Harvard studenten.  Men de har ingen aning om hur man ska handskas med sexuellt våld eftersom de inte har en professionell utbildning för det. De använder ett okänsligt språkbruk, gör olyckliga jämförelser och använder tomma fraser för att undvika ansvarsfrågor som kan komma upp. De vet helt enkelt inte, och resultatet blir att de gör mer skada än nytta när de försöker handskas med fall som rör sexuella övergrepp... Men det betyder inte att vi inte kan göra någonting för att förändra vårt sätt att hantera sexuella övergepp på Harvard.”

Källa: ThinkProgress

Läs hela inlägget »

Det kan vara så enkelt som att man inte säger "hej."

För inte så länge sedan läste jag en artikel om mobbning på arbetsplatsen i Aftonbladet. Rubriken var, “Att bli utesluten ur samtalet är första steget mot mobbning.”

Enligt Arbetsmiljöverket vaknar ungefär 350 000 svenskar varje dag med skuld och skamkänslor och en klump i magen på grund av mobbning på arbetsplatsen. Anna Wigforss på Arbetsmiljö-verket berättar att deras statistik visar att nio procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige är utsatt för kränkningar på arbetsplatsen. Hon menar att man kan se vissa mönster i anmälningarna om mobbning, den offentliga sektorn ligger högre och kvinnor är generellt mer utsatta.

Att vara utsatt för någon form av mobbning på arbetsplatsen är mycket vanligt i Sverige och vi är dåliga på att upptäcka, bemöta och hantera utsattheten som påverkar vår vardag. Ofta handlar det om att man inte pratar med varandra. Det behöver inte vara private samtal utan det kan vara så enkelt som att man inte säger hej säger Kristina Östberg. Hon menar också att det första steget mot mobbning är att inte prata med eller att utesluta någon ur de dagliga samtalen. Det handlar ofta om att inte bli bekräftad eller uppmärksammad för sina ideer på samma sätt som andra. När den utsatte ber om hjälp avfärdas det ofta med att det handlar om en personkonflikt, vilket är förödande för den som är utsatt.

Kristinas sju tips för att hantera mobbning på jobbet:

“Lär dig att agera rätt i den akuta mobbningssituationen så att du inte gör dig själv en otjänst. Det är viktigt att du kan behålla lugnet och inte brusa upp.
Försök istället:
Andas djupt och räkna till tio, forsök värdera situationen och välj strategi.
Bedöm orsakerna till personens beteende. Om du gjort något fel, be om ursäkt, men ta inte på dig skulden för något du inte har gjort.
Om du blir förödmjukad ta inte åt dig och reagera inte med ilska, det kan vara den reaktionen som är avsikten, för att ge makt åt mobbaren.
Säg nej med positiv känsloenergi, klargör lugnt och tydligt varför du vägrar att ta på dig något du inte gjort.
Använd humor om du kan.
Prata och sök stöd hos andra.
Undvik att provocera och gå aldrig i verbal närkamp med mobbaren.
(Källa:”Mobbning på arbetsplatsen. Handbok i konsten att slå tillbaka” av Kristina Östberg och Lasse Eriksson.)

Läs hela inlägget »

"Jag är inte fri, jag lever i en mardröm.”

Morgonkaffet och en knäckebrödssmörgås gör mig sällskap nu på morgonen när jag läser morgontidningarna. I AB skrivs idag om stjärnkrögaren Melker Andersson som blivit utsatt för utpressningsförsök. Han har enligt uppgift levt på skyddad adress och med polisskydd mer eller mindre dygnet runt. Hans restaurang har utsatts för vandalisering och brandattentat, och som person har han blivit hotad. “Jag är inte fri, jag lever i en mardröm,” säger Melker Andersson till DN.

När jag arbetade som psykoterapeut i USA fick jag en hel del erfarenhet av att genomföra debriefings med personal som upplevt en kritisk, livshotande situation. Det kunde röra sig om t ex rån under pistolhot, rånförsök, eller sjukvårdspersonal som förlorat en patient. I dag när jag läser om Melker Andersson så flashar olika bilder, inte bara om hans traumatiska situation utan också från alla de patienter jag har mött under årens lopp, framför mina ögon. Jag ser mycket smärta!

För alla er som upplevt ett akut trauma, och för alla er som känner någon som har upplevt någonting kritiskt eller förlorat någon eller någonting genom en olycka, våld eller annat, har jag nedan en lista över vad som är normalt att uppleva i och efter ett akut trauma:

Reaktioner på Trauma
1. Ångest-Rädsla  2. Ilska  3. Gråtmildhet - Gråtattacker  4. Självförebråelser eller Skam
En känsla av att inte ha kontroll  6. Lättskrämd  7. Mardrömmar  8. Flashbacks
Depression  10. Undvika att tänka på det som hände genom att inte prata om det/Dricka alkohol/göra sig själv “upptagen/oåtkomlig”/Isolering

Olika stadier av Sorg
Chock och misstro
Ilska och förebråelser: mot sig själv, den eller det som är borta, läkare, ödet, Gud, m fl
Sorgsenhet, Depression, Hopplöshet, Längtan
Integration - omväxlande med allt ovan

Sorgens essens
Det gör alltid mera ont än vad du tycker att det borde
Det varar alltid längre än vad du (och andra) tycker att det borde
Det gör dig trött, lättirriterad, dum eller att får dig att känna hopplöshet
Om du undviker sorgen kommer att stanna kvar och skapa eller hålla liv i en depression och ta ifrån dig tid och energi
Om du möter och tillåter dig att känna sorgen och allt den fört med sig blir allt bättre, steg för steg

Vad kan jag göra på egen hand?
Motionera, aerobics, promenera, spring, dansa, cykla
Ta fiskolja av en god kvalitet varje dag
Sunda matmanor (ät vare sig för litet eller för mycket) Många människor svälter sig själva för att känna, och andra tröstar sig med för mycket mat. Båda sätten aktiverar vår kropps “biologiska heroin,” de endogena opioiderna som förhindrar oss från att arbeta igenom traumat
Ge din kropp mer tid att sova
Prata om det - det hjälper
Alkohol och andra droger bromsar läkningen. Trauma och sorg kan pressa dig att fly in i arbete dygnet runt, men det fungerar inte i längden
Kom ihåg att reaktioner på trauma är en normal reflex, det är inte ett tecken på att vara "galen"
Umgås med människor som tycker om dig. Våra känslor regleras i samvaro med andra. Isolera dig inte, speciellt om du mår fruktansvärt dåligt.

Om du behöver mera hjälp så finns det många terapeuter som arbetar med trauma på din ort!

Läs hela inlägget »

Under morgontimmarna har jag tänkt på att all personlig utveckling förutsätter en vilja till förändring, att förändringar innebär risktagande och att de ibland är både svåra och skrämmande. Djup och meningsfull förändring kommer inte gratis - det krävs mod, hängivenhet och beslutsamhet.

"Lägg märke till att allting är är resultatet av förändring och kom ihåg att det finns ingenting som naturen älskar mera än att förändra sina former och att ge liv till nya, liknande skapelser." - Marcus Aurelius -

Läs hela inlägget »

Kognitiva scheman skapas ofta i barndomen och förstärks och upprätthålls genom livet.
Ett enkelt exempel kan vara den lilla pojken som dagligen hör sin pappa säga, "Jag är en idiot," eller "Jag duger inte till någonting," eller "Jag kan aldrig göra någonting rätt." Det är då inte så märkligt om sonen som vuxen man har internaliserat dessa negativa budskap och använder dem för att beskriva sig själv. I EMDR-terapi kan man med framgång arbeta igenom det som skapat den felaktiga självbilden och hitta en rättvisande bild av sig själv.

För dig som tycker att du alltför ofta trycker ner dig själv tankemässigt, så kan du t ex skapa en mental fjärrkontroll med en “ta-bort-knapp” och praktisera att trycka bort negativa tankar när de dyker upp och håller dig fången!. När en nedsättande, självdestruktiv tanke poppar upp I ditt huvud, visualisera “ta-bort-knappen,” och tryck sedan bestämt på knappen med ditt pekfinger. Du kan sedan byta ut den negativa tanke som “höll dig tillbaka” med ett mera positivt och uppmuntrande budskap till dig själv.

Vill du beställa en tid för terapi är du välkommen att kontakta mig!

Läs hela inlägget »

Nu under de tidiga morgontimmarna, ska jag reflektera en stund över allt det goda som finns i mitt liv, och sedan, med öppet hjärta och utsträckta armar, börja min dag. Och allteftersom tankarna kommer och går ska jag försiktigt sortera dem. Tankar som är positiva och empatiska ska jag låta påverka mina handlingar, och de som är ovärdiga och sårande ska jag varsamt lägga åt sidan och glömma.

Läs hela inlägget »

I en av våra dagstidningar kan man idag läsa om prokrastinering (ja, det är ett Engelskt ord som vi har försvenskat) som på ren svenska betyder ”att skjuta upp.” Prokrastinering är inte ett medfött karaktärsdrag men väl ett tillägnat, inlärt sådant, och det går att förändra. Vi skjuter upp jobbiga saker och låter våra framtids-jag betala priset. Ändå fortsätter vi att tro att ”det blir lättare sen”.

Hjärnbilder visar att vi tänker olika om våra nuvarande jag och framtidens, förklarar psykologiprofessor Tim Pychyl, som har 7 råd om hur vi kan ändra vår ovana:

”1. Prokrastinering är ett känsloregleringsproblem. Försök att inte fokusera så mycket på negativa känslor. Låt dem komma och gå utan att du bryr dig så mycket om dem. Bara gör det du har bestämt dig för att göra.

2. Fråga dig själv: Vad får jag ut av att prokrastinera? Svaret är antagligen: ”Det känns bättre just nu”. Se förbi nuet, gör en tidsresa och försök tänka dig in i framtidens välmående. Fråga dig vad som händer om du fortsätter att skjuta upp din uppgift.

3. Bara börja. Ignorera känslor som ”jag har inte lust just nu”. Bestäm dig för att hålla på i 15 minuter oavbrutet. Det är belönande i sig att ha kommit igång.

4. Observera att Tim Pychyl säger ”just get started”, inte ”just do it”. Sätt delmål.

5.  Ta bort lockelser till snabba belöningar. Stäng av mobilen, stäng av e-posten och koncentrera dig.

6. Mindfulness kan vara ett sätt att öva upp förmågan att fokusera.

7. Var ärlig mot dig själv. Kommer du inte till skott för att du ”det tar bara några minuter-rationaliserar” och vill ha full koll på mejlen eller ett välorganiserat skrivbord innan du ”kan” börja?”

I samma artikelserie i Svenska Dagbladet berättar författaren och psykologen Görel Kristina Näslund om en ”aha upplevelse” hon fick när hon lyssnade till ett samtal till radiopsykologen från en plågad prokrastinerare och blev så berörd att hon skrev en bok i ämnet, ”Kom till Skott.”  I artikeln har hon tre goda råd av ge:

”1. Undersök dina vanor och svara på frågor som: När arbetar du bäst? Var koncentrerar du dig bäst? Hur länge kan du vara koncentrerad? Vad skjuter du upp och varför? Vad skjuter du inte upp? Skriv en dagbok.
2. Svårt att starta? Börja med att arrangera din arbetssituation, inspireras av kockens ”mis en place”. Eller av Bodil Malmsten, som helst förbereder sin arbetsdag kvällen före med ”ett rent skrivbord, friskt vatten till blommorna och sen bara datorn och jag”.
3. Lyssna till konsulten Julie Morgenstern som skrivit boken ”Never check e-mail in the morning”. De flesta jobbar bäst på morgonen och därför ska man klara av sina mest ansträngande uppgifter då. Mejlen kan vänta. Glutta inte ens på dem.” Ur ”Kom till skott” av Görel Kristina Näslund

”Kom till skott” finns nu i mitt Mondo bibliotek. Jag ska tämja min prokrastinerare bättre!

Läs hela inlägget »

För ett par dagar sedan lade en av mina vänner ut en bild från på sin Fb-sida med texten “Jag är mot mobbning,” och efter bråkdelen av en sekund började fragment och bilder av mina klienters livsöden göra sig påminda. Även om jag i min terapi praktik inte har arbetat med barn, så har jag, paradoxalt kan det tyckas,  ändå arbetat med barn. Jag menar, att när vi som vuxna människor kommer i kontakt med och känner oss tillräckligt trygga att berätta om de kränkningar vi har blivit utsatta för som barn är det “barnet inom oss” som berättar. I samtalsterapi,  när den vuxna klienten ger uttryck för känslor av rädsla, hjälplöshet, skam, skuld eller ångest till följd av mobbning i barndomen, har barnet som upplevde fasorna fått tillåtelse att tala. När detta sker inom ramen för terapi har som regel ett viktigt steg tagits i den sorgeprocess som kanske pågått under många år, och läkningen tagit ett stort steg framåt.

En av de första studierna av de långsiktiga effekterna av mobbning i barndomen genomfördes vid Duke University Medical Center (2010), där William Copeland, klinisk psykolog och researcher konstaterade: "Till min förvåning, för att uttrycka det milt, finns några mycket genomgripande långsiktiga effekter på deras (de mobbade barnens) risk för att utveckla depression, ångest, självmordsbenägenhet, och en hel räcka av effekter som är förödande för den vuxna människan.” Andra studier har visat att den som mobbar löper större risk att utveckla alkohol- eller drogmissbruk, depression, ångest och våldstendenser än människor som inte behandlar andra illa.

Organisationen Mobbning på Arbetsplatsen informerar om hur mobbning påverkar den mentala hälsan, självbilden och välmåendet och lägger tyngdpunkten på de psykiska och känslomässiga skadeverkningarna. Det är förresten ingen tillfällighet att mobbning också kallas för känslomässigt våld eftersom mobbarna angriper och nedvärderar den utsattes identitet, självkänsla och jag-styrka, och hans eller hennes förmåga att återhämta sig efter övergreppen. Ju längre mobbningen pågår, desto djupare blir de psykiska och känslomässiga ärren och visar sig i form av: ångest, panik attacker, klinisk depression, PTSD, skam och skuld.

Mark Dombeck,Ph.D. är en privatpraktiserande psykolog som har skrivit en mycket insiktsfull och initierad artikel om de långsiktiga verkningarna av mobbning i barndomen som jag varmt rekommenderar!

Avslutningsvis vill jag säga att Friends, och andra organisationer som värnar om barnens rättigheter har en mycket viktig uppgift! När det gäller mobbning i barn- och ungdomsåren borrar  smärtan sig  rakt in i hjärtat på den som blir utsatt, och effekterna på beteende och känslomässig hälsa varar långt in i vuxenlivet. Ju mer vi kan göra för att effektivt motverka mobbing av barn, desto mer medverkar vi till ett samhälle där barn och unga växer upp i trygghet och jämlikhet.

Läs hela inlägget »

Böcker har alltid haft en central plats i mitt liv. Även under de perioder i tonåren när jag var totalt less på skolan, böcker och lärande i största allmänhet  fanns de där i bakgrunden. Tysta och stilla – men mitt i all tysthet hördes de tydligt. Djupt inom mig visste jag att en dag skulle jag återvända till dem. Mina bokhyllor har successivt fyllts upp under åren. Facklitteratur, skönlitteratur, biografier, historia – och kokböcker! Det ligger alltid en eller ett par böcker på mitt sängbord: just nu är det ”EMDR Solutions” av Robin Shapiro som jag läser om igen, och ”Jag vill ju bara vara fri” en bok om Lena Nyman av Annika Persson.

På läspallen i mitt kontor ligger just nu en bok av Christopher Bollas som heter "Being a Character - Psychoanalysis and Self Experience" som jag längtar efter att börja läsa. De första orden i introduktionen lovar mycket. Han skriver, "Var och en av oss är bekanta med det fängslande ögonblick när en speciell doft verkar ropa till oss från en fjärran plats i barndomen och det känns som om vi förflyttar oss tillbaka till det förflutna och kommer i kontakt med själva kärnan i en avlägsen upplevelse. Ibland hör vi ett musikstycke som var populärt under en viss period i vårt liv och det väcker till liv, inte minnen i första hand, men snarare ett inre mentalt galleri av bilder, känslor och kroppsmedvetenhet."

Tidigare i morse tittade jag på det fjärde avsnittet i en svensk dramaserie som heter ”Tjockare än vatten,” en mörk familjekrönika om återföreningen av tre syskon, deras liv och hemligheter. I en av scenerna sa en person, ”Vi använder ett helt långt liv för att lära känna oss själva,” och dramaserien anknyter starkt till vad Bollas skrev i introduktionen till sin bok.   


Äntligen har jag funnit en vardagskostym.

Det tog nästan hela livet.

Vad det känns skönt.

Bara ett stycke tyg

skuret på det enklaste och ändamålsenligaste sätt.

Jag rör mig i min känslas flöde

utan ansträngning.

Jag kommer emot dig

och du märker lättad

hur litet det behövs.

Tänk att det dröjde så länge!

Olof Lagercrantz (Linjer, sid 40)


Läs hela inlägget »

När jag var yngre trodde jag att det var ett svaghetstecken att söka hjälp för personliga problem. Jag var rädd för att bli dömd för vad jag tänkte och kände, och “aldrig i livet” skulle jag gå till en okänd människa för att berätta om mig själv. Rädslan för att bli nedvärderad, kritiserad, dömd, hånad mm var överväldigande.   Mina negativa tankar, om mig själv och om att gå i terapi, föddes i ett djupt rotat familjemönster som bl a innebar att man aldrig gick utanför familjen för att söka stöd och hjälp. Om man inte levde upp till förväntningar från föräldrar och släktingar blev konsekvenserna därefter. Det skulle dröja länge innan jag vågade lyfta telefonen och boka tid hos en terapeut. Men jag ringde och har aldrig ångrat att jag påbörjade en resa i mitt inre som skulle berika mitt liv så mycket på alla plan.

Varje gång jag möter en ny klient känner jag både värme och en djup respekt när jag känner, hör och förstår drivkraften bakom beslutet att söka terapi, och när jag ser att längtan efter att må bättre är starkare än rädslan att söka hjälp. Att komma till samtalsterapi för första gången är ofta liktydigt med att befinna sig i ett förtvivlat tillstånd. Kanske du har fört ett inre krig med negativa tankar och påståenden och kanske du har upplevt att den inre kampen mellan “ska jag” eller “ska jag inte” har pågått i evigheter. Kanske lät det ungefär så här:

Jag är för svag eller för dum för att gå till en terapeut
Jag borde kunna hantera problemen på egen hand
Jag kommer att gråta och det betyder att jag är svag
Jag har ju aldrig berättat min historia för någon....
Vad skulle han-hon-mamma-pappa etc tänka om mig om de fick veta...
Han-hon kommer aldrig att förlåta mig om jag berättar...
Jag är en “dålig människa” och jag vill inte bli dömd av terapeuten
Jag kommer alltid att.....så det är meningslöst att söka hjälp
Kommer terapeuten verkligen att kunna förstå mig
Kommer jag att få kritik för det jag tänkt, känt och-eller gjort
Tänk om jag inte känner mig trygg med terapeuten

Den rädsla som göder den negativa självbilden står inte i någon relation till vår verkliga förmåga. Rädslor av det här slaget finns hos de duktigaste, de vackraste och de mest intelligenta bland oss, De föds i djupt rotade upplevelser, och vi är duktiga på att gömma våra rädslor bakom olika fasader.

Att söka hjälp för att lösa problem är för mig liktydigt med styrka. Att våga tala om och visa sin rädsla för en person man kan lita på är inte svaghet, det är styrka. Det är ett tecken på att vi tror att “det kan bli bättre.” Det är ett tecken på att vi tror att “jag kan må bättre.” Det är ett bevis på att förändringar är på väg. Det är ett belägg för att “jag kan få hjälp att läka mina sår.” Att söka hjälp i terapi är ett tecken på att du känner omtanke om dig själv, att du använder din förmåga att välja, och din rättighet att göra egna val. Det innebär också att du, någonstans inom dig tror på att du inte behöver bära på dina smärtsamma känslor eller svåra problem under resten av ditt liv. Bara det faktum att du har börjat utmana dina rädslor betyder att de har förlorat i styrka.

Om du känner igen dig får du gärna kommentera och dela med dig av din erfarenhet. Jag ser fram emot din feedback!

Läs hela inlägget »

Snart har det gått ett år sedan jag flyttade tillbaka till Sverige och jag är redo fortsätta arbeta inom min profession som givit mig förmånen att hjälpa ett oräkneligt antal människor under deras väg till helande och ett tillfredsställande liv. Det är därför med stor tillfredsställalse jag öppnar en privat praktik i Borlänge under våren 2014.

Jag hoppas att solnedgången och dess gyllene reflexer på Dalälvens vattenyta också kan ge dig en föreställning om hur rofyllt det kan kännas att gå i terapi där du har en särskild tid avsatt i en fridfull miljö för att få hjälp med de problem som kastar en skugga över ditt liv.

Läs hela inlägget »