google-site-verification=Me7em-kJIz4okhdHllopXTTMjn3A0sl2G2yfGnUCCM4

 
Photo on 8-19-14 at 8.42 AM #2

Anonym berättelse om sexuella övergrepp

Del 1

"Kära Harvard, ni vinner!

När jag skriver detta sitter jag i matsalen, bara ett par bord från killen som tvingade mig till sex i sitt sovrum en natt förra våren. Mina händer skakar när de flyger över tangentbordet. Jag är helt utmattad från att ha slagits för mig själv. Jag är utmattad efter att ha skickat brev efter brev till den säkerhetsansvarige för mitt studentboende, till min husfar, till mina rådgivare i frågor som rör sexuella övergrepp och sexuella trakasserier, till terapeuter vid byrån för prevention av sexuella övergrepp, och till min advokat. Jag är utmattad från att behöva skriva ansökningar om uppskov på grund av “personliga skäl.” Jag är utmattad från att undvika att gå till tvättstugan, skolbiblioteket och mailrummet på grund av rädsla för vem jag ska stöta ihop med där.

Men, mera än någonting annat är jag utmattad efter att behöva leva och bo i samma hus som den student som sexuellt förnedrade mig för nio månader sedan.

Jag har ägnat större delen av år 2013 till att slåss mot Harvards administration för att de skulle flytta mannen som kränkte mig till ett annat studenthus, och jag har misslyckats totalt. För några veckor sedan, i ett grått rum på fjärde våningen i Holyoke Center blev jag diagnostiserad med depression av min psykiater. Jag protesterade inte, och jag blev inte förvånad. Jag utvecklade en ångestsjukdom strax efter jag hade flyttat tillbaka till mitt studenthus i höstas och att jag sprang på min förövare ungefär fem gånger varje dag var allt annat än positivt för mitt tillfrisknande. “Hur skulle det vara om vi ökar dosen från 100 till 150 mg per dag,” sa min psykiater med en mekanisk, opersonlig röst.

I morse, när jag svalde mina tre blå Sertraline och försökte glömma mardrömmarna som plågade mig under natten så eräknde jag det för mig själv: Jag har förlorat min kamp emot den här institutionen. Sju månader efter att jag rapporterat vad som hände så lever min förövare fortfarande i mitt hus. Jag ligger åtskilliga veckor efter i mina studier. Jag måste ta sömntabletter varje natt både för att kunna somna och för att sova igenom en hel natt, och jag har regelbundna mardrömmar där temat är att jag blir offentligt sexuellt utnyttjad. Jag kan inte dricka alkohol utan att börja gråta hysteriskt. Jag har slutat med mina fritidsaktiviteter för att jag inte har energi nog att ta mig upp ur sängen. Jag bryr mig inte om min framtid längre för jag vet inte vem jag är eller vad jag bryr mig om eller om jag fortfarande kommer att vara vid liv om fem år. Jag tillbringar det mesta av min tid ihopkrupen i sängen, gråtande, sovande eller stirrande upp i taket, av och till undrande om jag precis hörde min förövares röst i trappan. Ofta förefaller hostmedicinen i lådan eller asfalten, många våningar nedanför mitt sovrum, vara bra alternativ.

Kära Harvard: Jag skriver för att informera om att jag ger upp! Jag kommer att flytta ut ur mitt hus nästa termin för att - bokstavligt talat - rädda mitt liv. Ni kommer inte att få några fler email från mig där jag ber om att få någonting gjort, vädjar om att någon ska lyssna till mig, förklarar hur mina resultat blir sämre och sämre och hur jag har utvecklat en psykiatrisk sjukdom på grund av att ni inte agerat. Min förövare kommer att förbli ostraffad, och livet på universitetet kommer att fortsätta i vanliga banor som om ingenting har hänt. Idag, Harvard, skriver jag för att låta er veta att ni har vunnit!"

Källa: The Crimson

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln