google-site-verification=Me7em-kJIz4okhdHllopXTTMjn3A0sl2G2yfGnUCCM4

 
Photo on 8-19-14 at 8.42 AM #2

Att söka samtalsterapi är ett tecken på styrka

När jag var yngre trodde jag att det var ett svaghetstecken att söka hjälp för personliga problem. Jag var rädd för att bli dömd för vad jag tänkte och kände, och “aldrig i livet” skulle jag gå till en okänd människa för att berätta om mig själv. Rädslan för att bli nedvärderad, kritiserad, dömd, hånad mm var överväldigande.   Mina negativa tankar, om mig själv och om att gå i terapi, föddes i ett djupt rotat familjemönster som bl a innebar att man aldrig gick utanför familjen för att söka stöd och hjälp. Om man inte levde upp till förväntningar från föräldrar och släktingar blev konsekvenserna därefter. Det skulle dröja länge innan jag vågade lyfta telefonen och boka tid hos en terapeut. Men jag ringde och har aldrig ångrat att jag påbörjade en resa i mitt inre som skulle berika mitt liv så mycket på alla plan.

Varje gång jag möter en ny klient känner jag både värme och en djup respekt när jag känner, hör och förstår drivkraften bakom beslutet att söka terapi, och när jag ser att längtan efter att må bättre är starkare än rädslan att söka hjälp. Att komma till samtalsterapi för första gången är ofta liktydigt med att befinna sig i ett förtvivlat tillstånd. Kanske du har fört ett inre krig med negativa tankar och påståenden och kanske du har upplevt att den inre kampen mellan “ska jag” eller “ska jag inte” har pågått i evigheter. Kanske lät det ungefär så här:

Jag är för svag eller för dum för att gå till en terapeut
Jag borde kunna hantera problemen på egen hand
Jag kommer att gråta och det betyder att jag är svag
Jag har ju aldrig berättat min historia för någon....
Vad skulle han-hon-mamma-pappa etc tänka om mig om de fick veta...
Han-hon kommer aldrig att förlåta mig om jag berättar...
Jag är en “dålig människa” och jag vill inte bli dömd av terapeuten
Jag kommer alltid att.....så det är meningslöst att söka hjälp
Kommer terapeuten verkligen att kunna förstå mig
Kommer jag att få kritik för det jag tänkt, känt och-eller gjort
Tänk om jag inte känner mig trygg med terapeuten

Den rädsla som göder den negativa självbilden står inte i någon relation till vår verkliga förmåga. Rädslor av det här slaget finns hos de duktigaste, de vackraste och de mest intelligenta bland oss, De föds i djupt rotade upplevelser, och vi är duktiga på att gömma våra rädslor bakom olika fasader.

Att söka hjälp för att lösa problem är för mig liktydigt med styrka. Att våga tala om och visa sin rädsla för en person man kan lita på är inte svaghet, det är styrka. Det är ett tecken på att vi tror att “det kan bli bättre.” Det är ett tecken på att vi tror att “jag kan må bättre.” Det är ett bevis på att förändringar är på väg. Det är ett belägg för att “jag kan få hjälp att läka mina sår.” Att söka hjälp i terapi är ett tecken på att du känner omtanke om dig själv, att du använder din förmåga att välja, och din rättighet att göra egna val. Det innebär också att du, någonstans inom dig tror på att du inte behöver bära på dina smärtsamma känslor eller svåra problem under resten av ditt liv. Bara det faktum att du har börjat utmana dina rädslor betyder att de har förlorat i styrka.

Om du känner igen dig får du gärna kommentera och dela med dig av din erfarenhet. Jag ser fram emot din feedback!

Kommentera gärna: